Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Hur får man en åttaåring att somna?

KÅSERI: Hon ber mig att berätta en saga att somna på. Hon säger det som om hon talade om en lugnande tablett.

Ibland berättar jag sagor för att en åttaårig flicka ska somna. Hennes bror sover redan sedan länge under utvecklande av ganska häpnadsväckande snarkningsläten och bredvid honom har även den nattande mamman somnat.  Detta är alltså sista stadiet.  De reguljära sakerna är lästa, ljuset är släckt, jag ligger i overslafen bredvid flickan och en Triceratops av plysch i närapå naturlig storlek. För att få plats har jag fått röja undan Pokémonbilder, ficklampor, handväskor, tejp, lim och en sabeltandad tiger. Hon ber mig berätta en saga att somna på.  Hon säger det som om hon talade om en lugnande tablett.
Jag ligger då bredvid henne i mörkret och försöker berätta, men jag är uppenbarligen dålig på det.  
Jag försöker mig på ett slags kura-skymning-betonade tablåer.

Jag kan till exempel berätta att hon och jag ska somna i kajutan på ett fartyg på Kattegatt, att fotogenlampan gungar på sin krok, att det knarrar hemtrevligt i bordläggningen och att vi har varm choklad och korvsmörgåsar.
Jag kan också berätta att vi är bronsåldersmänniskor och sitter framför elden svepta i björnskinn och regnet smattrar på långhusets grästak. Och pappa måste upp tidigt nästa morgon och göra hällristningar. 
Nej, säger hon. Berätta något sant.

Jag berättar då om när vi alla fyra for i bil över Jylland och tvingades söka härbärge en sen kväll i Odense. Vi hade inget bokat hotellrum.  Det var en sommarkväll med en märklig ro. Odense var tomma gator och korsningar. Det var som om alla odensare (eller vad de kallas) hade dragit sig tillbaka till sina små lägenheter för att kontemplera och röka cigarr. Eventuellt var det någon dansk helgdag. Vi fick ett hotellrum, men det gick inte att få något att äta på hotellet.  Jag gick ut på jakt på Odenses öde gator, korsade rostiga järnvägsspår och släckta stormarknader.  De tre danskar jag siktade såg alla ut som Kim Larsens okända bröder.  Den enda öppna butiken var ett slags servicekiosk med öl och tipskuponger. Men i en kyl låg chokladmjölk på glasflaskor och en halvmeterlång formfranska. Jag tog chokladmjölken och formfranskan och ett paket Mariekex och återvände till hotellet där de satt med mamman och tittade på något danskt barnprogram. Jag tror att det handlade om en veterinär med blått hår. De åt kex och formfranska tills de somnade.  På morgonen stod en hög och blåsig dansk himmel över Odense och vi for till Köpenhamn och gick på tivoli.
Nej, säger hon.  Den var inte bra.

Nej, säger hon med stigande otålighet. Det ska vara en korvigare historia.
Men Korven är ju inte det minsta godnattaktig, säger jag vanmäktigt.
Hon säger: ta Korven pappa.
Så jag tar Korven.  
Hon säger: du får inte utelämna någon detalj, pappa.
Korven: En höstdag i början av 1990-talet skulle jag ta bussen från Grönsakstorget i Göteborg.  Av någon anledning som jag inte minns (här grymtar lyssnerskan misslynt) bar jag lackskor med inomhussula. Eftersom jag hade några minuter tillgodo gick jag över spårvagnsspåret för att köpa en korv med mos – en halv special i en sådan där liten uppvikt papplåda. I samma ögonblick som jag fick korven såg jag bussen komma från Domkyrkan.  När jag sprang över spårvagnsspåret halkade jag i lackskorna. Jag föll på rygg och kände hur jag med vänsterhanden slungade korven och moset rakt upp i luften. Jag låg i spårvagns-spåret med smärtande ryggslut och tänkte: det skulle bara fattas att den landar i huvudet på mig.

Men det gjorde den inte. Den försvann. En papplåda med korv och mos och bröd och senap och dressing och rostad lök slungades upp i skyn och avhördes aldrig mer. Det fanns nästan inga människor ute. Jag hade god överblick över terrängen i alla riktningar. Ingen bil med flak hade kört förbi. Det fanns inga tak eller buskage i närheten dit den rimligen kunde ha nått.  Det fanns ingen plats där den kunde ha landat. Inga sådana skrik av grämelse som kan förväntas av göteborgare som oväntat rammas av en korvlåda kunde höras. Denna korv med sitt mos och övriga bihang for upp mot himmelens höjder och försvann.  Det var oförklarligt.
Ibland tänker jag på den som mitt livs enda övernaturliga upplevelse.
Ja, säger jag medan jag vrider mig för undkomma trieceratopsen i den knakande våningssängen i Majorna, vi skulle ju rentav kunna besöka Grönsakstorget för att tjugofem år i efterskott göra en teknisk undersökning av platsen.
Men då sover hon redan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.