Det är det effektivaste sättet att skaffa sig en fiende.
Du vet hur det går till. Klockan är halv ett på natten. Du sitter på en pall i ett kök – för alla svenska kalas slutar med att alla gäster trängs i det obekvämaste rummet – och du äter ljummen korv eller dricker sockerlag direkt ur en plåtburk. Mittemot dig sitter en skäggig man som du presenterats för fyra timmar tidigare och vars namn du inte under pistolhot skulle kunna frammana (Olle? Börje?) och han berättar en fin historia. Hans grannes arbetskamrat var härförleden på väg till en anställningsintervju i Stockholm. Han spillde SJ:s utmärkta mineralvatten på sina byxor på ett olyckligt sätt. Han låste in sig på en tågtoalett och höll byxorna på tork genom fönstergluggen och tappade dem över Skövde. Byxlös återgick han till förstaklassätet. Byxlös klev han ut på Stockholms Centralstation.
Du säger:
– Det där är en vandringsssägen.
Då har du skaffat en fiende för livet.
TyDen obekante mannen i köket (Ernst? Bödvar? Manfred?) kommer nu att till helvetets portar driva uppfattningen att hans grannes arbetskamrat har tappat byxorna genom ett tågfönster. Ni har aldrig träffats tidigare (Pedro? Östen?) men under den närmaste halvtimmen har han uppenbarligen inget viktigare livsmål än att övertyga dig om att en för er båda okänd man har tappat byxorna.
Du påpekar att historien har varit allmängods för kåsörer och revyförfattare i åtminstone hundra år. Du säger att det i äldre versioner ibland tycks räcka att tappa hatten. Du säger att Hasse Z skrev något liknande ungefär 1911. Det spelar ingen roll.
Efter en stund spelar det ingen roll om du ångrar dig och säger att han har rätt. Det hjälper inte. Han tror inte på att du tror honom. Du gör honom ännu argare.
Du kan håna en människas innersta uppfattningar om livet, gudarna, politiken och kärleken. Det gör honom ingenting.
Men du skaffar en fiende för livet om du säger att det möjligen kan betvivlas att en bedragare i Kullavik hyr ut vattensalamandrar för att blockera bygglov eller att du gärna skulle vilja veta namnet på den granne i Åkered som fick sin bil stulen med fullpackad skidbox dagen före resan till Branäs.
Jag hade på en tidigare arbetsplats (av finkänslighet förtiger jag dess namn, men det är en morgontidning i Stockholm som inte är Dagens Nyheter) en kollega som med stor ackuratess och inlevelse framhöll att en god väns svåger bakfull kört in med familjen på Knuthenborgs Safaripark på Lolland. För att kurera en i Skagen förvärvad kopparslagare medförde svågern en enorm hamburgare. När en giraff stack in huvudet genom takluckan för att stjäla hamburgaren försökte svågern stänga takluckan och giraffen fick halsen i kläm och kräktes i hela framsätet.
Under en sommar berättade redaktören denna historia upp till tre gånger i veckan.
I två månader teg jag om att giraffer inte äter hamburgare.
Sedan återvände jag till Göteborg, vilket torde ha varit tur för alla inblandade, för vid det laget hade redaktören i fråga också börjat berätta en historia om ett lejon som forslats till en reklamfilmsinspelning i Solna och då kvarlämnat gods i baksätet. Bilen blev osäljbar.
En vits på temat ”svansmotor” ingick i berättelsen.
Men det värsta med lögnaktiga vandringssägner är att de drar vanrykte över alldeles sanna historier. Jag har till exempel hört av en god vän med goda kontakter i Sjöräddningssällskapet att polisen i ett litet fiskeläge på Orust häromåret grep en fiffig yngling. Han var en klar entreprenörspersonlighet som på somrarna gick ner i grodmansdräkt och hjälpte båtägare som fastnat med akterförtöjningen i nån undervattensbråte. Tacksamma klienter gav honom två tusen kronor i handen. Den unge entreprenören hade en häpnadsväckande intuition.
Det verkade nästan som om han visste i förväg vilka båtar som skulle fastna.
Det dröjde tre år innan någon ertappade honom på väg till den kompletterande dykning som han gjorde i gästhamnen varje natt. Det var då han knöt de undervattensknopar som han sedermera i dagsljus löste upp mot betalning.
Jag vet att det är sant.
Kristian Wedel
