Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Göteborgs hemligaste kroggäst

KÅSERI: Kristian Wedel samlar på hemliga krogar. Hemligheten är att aldrig kliva in genom dörren.

Högst en gång om året hittar jag en hemlig krog någonstans i Göteborg. Det får inte vara för ofta, och jag är sträng i mitt urval.  
En hemlig krog får till exempel aldrig upptäckas i sällskap med någon. Man kan aldrig ta med sig några redaktörer på lunch en tisdag och hitta en hemlig krog. Det  är förödande för koncentrationen.
Nej, det ska gå till så här. Jag är på väg till en tandläkartid eller ett möte med någon släktforskare eller för att träffa någon entusiast som ska visa bilder på gamla Gripsholm och så tar jag en genväg (tror jag) och vägen kröker sig plötsligt ner i en backe som inte bör finnas där. Sedan passerar man en park med fyra lindar, en rostig papperskorg och en brun parkbänk med armeringsjärn synliga vid betongfästena. Man går in på en gatstump. Man är vilse. 
Där är den.
Denna krog är ofta mörk. Ibland står det plastblommor och en pilkastningspokal i fönstret. En meny hänger på svart träskiva över en bardisk. Det förekommer emellanåt ett slags halvannan meter hög glasfiberdocka – likadan överallt – som föreställer en knubbig krögare med rutigt förkläde och runda glasögon. 
När jag tittar in genom fönstret syns en ensam man med keps. Glaset står på en gul duk. Tv:n brusar i taket. Det är fotboll. 
Hur maten smakar vet jag inte.
Ty det viktigaste är att jag aldrig går in. Jag vill inte ha mer än denna hastiga glimt på en gata som jag aldrig kommer att hitta tillbaka till. Därmed får situationen något drömlikt, som om jag skulle vakna i samma ögonblick som jag öppnade dörren och klev in bredvid pilkastningspokalen. 
Det måste inte nödvändigtvis vara obekanta stadsdelar. I våras gick jag en vända nedför Masthuggsbergen och  (trodde jag) skulle gena till långgatorna och stod plötsligt på en välvd gata med gult tegel och en gammal blå folkvagnsbuss.  Här hängde en fransig baldakin och jag kunde kika in och se en vattenpipa och en man som med lidelse borrade i sig vita potäter och falukorv. 
Jag har egentligen bara en gång i mitt liv gått in på en hemlig krog. 
Det var på nedre Manhattan tre dagar före julafton år 2004. 
Jag hade två kassar fulla av julklappar som skulle föras till Sverige och jag tog en genväg (trodde jag) till Washington Square och kom ur kurs bland soptunnor och brownstonehus och i en källare lyste en brasa. Jag är medveten om att berättelsens dramaturgi nu kräver att besöket ska vara en besvikelse – men det dånade verkligen i spisen som hos Dickens och runt svarta träbord satt fysionymier som, med förvånansvärt små justeringar för anakronismer, verkade höra hemma i 1820-talets London snarare än 2000-talets Manhattan. 
En hade en råtta i fickan.
Jag hade ingen mobiltelefon. Jag satt vid mitt ölglas och tänkte att om jag bara satt kvar här skulle aldrig någon hitta mig.
Det snöade också, precis som det ska göra när man kommer bort. 
När det gäller mina hemliga krogar i Göteborg får det förresten gärna vara ett lite dramatiskt väder. Åska är bra. 
Jag har numera samlat ihop ett tiotal hemliga krogar i Göteborg. I ett par fall är minnena dimmiga, för det ligger i dessa platsers natur att jag inte hittar dit igen. 
En har lösväggar med kinesiska textiltapeter. En har ett paraplyställ i form av en gapande pelikan.
Min favorit – jag säger inte var den ligger – har garage undertill, bredvid och framför. Den måste vara en av de bilistvänligaste restaurangerna i Sverige. På insidan av glasdörren har den menyn, med vita plastbokstäver fastklämda på grön filt.  Jag har passerat den tre eller fyra gånger. Några bokstäver har i regel lossnat:
Pann iff med ök.
Men erbjudandet längst ner är alltid intakt i hela sin hotfullhet: 
Ät två personer betala för en.
Jag tänker aldrig gå in.


Kristian Wedel

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.