Wedel: Det är jag som är Messenger

ANNONS
|

Jag kan inte säga exakt vilket år det var. Men det var längesedan och det var vår och jag satt på kvällen och tittade på Familjen Macahan på tv. När klockan var en kvart efter midnatt tog jag på mig en mörk träningsoverall och cyklade via Föreningsgatan, förbi Götaplatsen, upp till Näckrosdammen.

Det var en mulen natt. Det var mycket viktigt att det skulle vara det.

Jag parkerade cykeln och följde sedan de instruktioner jag fått. Jag skulle smyga in mellan huskropparna på Humanistiska fakulteten. På andra våningen skulle en lampa vara tänd. Jag skulle kasta småsten mot fönstret.

ANNONS

Jag har ibland tänkt efteråt att jag måste höra till den sista generationen som kommunicerat med småsten mot en fönsterruta.

En silhuett blev synlig i fönstret. Jag blev insläppt av en amanuens eller doktorand, eller vad han nu var, som jag hade druckit öl med föregående vecka på studentkåren. Han hade då övertalat mig till denna nattliga utfärd.

Ty han ville visa mig något fantastiskt.

Han ville visa mig Internet.

Internet fanns i en lokal med gula väggar på Humanisten. Utomstående personer fick inte släppas in i de låsta kammare där Internet dvaldes i all sin mystik, därav denna nattliga expedition.

Amanuensen satte sig framför skärmen och sade:

– Du kan fråga Internet om vad som helst.

Han föreslog själv:

– Du kan till exempel fråga om Älgskyttarne av Johan Ludvig Runeberg.

– Ja, sade jag. Älgskyttarne. Bra.

Han läste med dov röst:

Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lemning låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfan med kalja ...

– Eller Mjölnaren, sade han. Mjölnaren av Zacharias Topelius. Man kan fråga Internet om vad som helst. Vi kan läsa Mjölnaren.

Jag cyklade hemåt i natten och tänkte på den omvälvning som nu svepte genom världen: att man varsomhelst där man blott hade en 160 kvadratmeter stor lokal med datorer och fläktar kunde läsa Älgskyttarne.

ANNONS

Det är numera smärtsamt att tänka på detta. En gång var jag alltså internetpionjär.

Några av tidningens medarbetare var inte födda den natt då jag kastade småsten på fönstret.

Hur illa har jag inte förvaltat detta försprång.

Det ingår i redaktörernas befattningsbeskrivning att vara ledamöter av Facebook. Nyligen fyllde jag för första gången år på Facebook. Jag fick 151 tummar upp. Jag öppnade en svarsruta och tackade för dessa 151 gratulationer.

Detta tack fick 192 tummar. Det var 41 fler än de som hade gratulerat. Jag kan verkligen inte förklara det.

Den första gång jag hörde ordet ”Swish” – stående vid en bergochdalbana på Jylland – trodde jag att det gällde marängsuisse.

Min mobiltelefon tänker sedan länge själv. Den har tappat tron på mig. När jag nyligen skrev ett sms hem till familjen korrigerade telefonen meddelandet ”Nattinatti” till ”Marinstridskraft”. Jag finner mig i det, men jag vill ändå hävda att det är ett exempel på sådant som lingvisterna kallar ”icke-triviala betydelseförskjutningar”.

När jag berättar om mina tillkortakommanden säger alltid kolleger: Äh, du överdriver.

De är vänliga.

Sent i höstas utgick från denna tidnings redaktionsledning ett påbud om att alla redaktörer skulle fundera på hur det vore möjligt att sprida journalistik via Messenger. Påbudet fyllde mig med fasa. Jag hade ingen aning om vad Messenger var. Det föreföll svårt att bluffa sig igenom ett två timmar långt planeringsmöte. Jag är inte trovärdig som tyst ung man från vidderna.

ANNONS

Jag frågade Internet om Messenger. Messenger, erfor jag då, är en rymdsond som skickats ut genom solsystemet för att nå allt avlägsnare platser i rymden.

Messenger är full av kameror och bråte, och färdas rund och kantstött genom tillvaron på jakt efter information den kan skicka hem.

I det avseendet påminner den en smula om en forna tiders lokalredaktör.

Den väger 1093 kilo. Eller snarare: vägde, ty den 30 april 2015 kraschade den mot Merkurius yta.

Detta svar fyllde mig för stunden blott med sval hänförelse. Jag hade liksom en känsla av att något skevade.

Nu vet jag att Messenger framför allt är en liten ruta med vilken man skickar personliga meddelanden på Facebook, gärna magistrala saker som ”Bra jobbat”, ”På måndag", ”Utan moms”, ”Hela bollen måste vara inne” eller ”Upp och nicka sockerdricka” (autentiska exempel).

Messenger är inte i första hand en rymdsond fjärran från livet på jorden, dömd att försvinna och förintas, avgivande en allt svagare signal i det stora kosmiska bruset.

Det tog mig en dag att klura ut det. Jag börjar misstänka att det är jag som är rymdsonden.

ANNONS