Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Den svenska flaggan har fel färger

KÅSERI: "Varje gång jag ser en svensk flagga utomhus föreställer jag mig att den fryser: den är en främling i detta land."

Kan vi inte söka EU-stöd för svenska färger? Det måste finnas någon fond någonstans.

Jag älskar de här svenska färgerna.

Jag avser nu inget stöd till den svenska kemiska industrin eller någon allmän uppmuntran till alla demidekkare därute.

Nej, jag menar något som vi i brist på annat skulle kunna kalla de svenska grundfärgerna.

Den svenska grundkoloriten som sitter så djupt i oss att den har blivit ett temperament. Sveriges temperament.

Jag vill betona att jag inte förfäktar något slags Blut-und-Bodenmystik, för jag har träffat människor som flyttat till Sverige och nästan oroande snabbt flutit in i denna svenska kulör. (Det mest göteborgska – ursäkta en utvikning – jag har träffat i mitt liv var för övrigt en snickare från Split vid namn Ivo. Han berättade outhärdliga vitsar och levde för Blåvitt. Jag har varken förr eller senare stött på något mer göteborgskt och hans livs stora ögonblick var att han en gång träffat Glenn Schiller när han renoverade ett fönster på Pölgatan i Majorna.)

De svenska färgerna.

De lite vresiga svenska färgerna som gör sig bäst under vinterhalv-året: de snåla lerfärgerna som hör ihop med regnen och vätan, de vattensjuka dikena, de svarta stubbåkrarna, kaveldunet, kajorna. Kanske är det kulörer från ett gammalt Bonde-Sverige, men det har alldeles sömlöst överlevt i 2000-talets städer.

De blöta grå husväggarna, rostskäggen under spikarna, de svarta järnkramporna, det grova blöta gruset mellan spårvagnsspårens syllar vid Gamlestadstorget.

I Göteborg har vi också den grå älven: Göteborgs temperament.

Det grå, gula, bruna och svarta. Våra färger.

Självfallet har den svenska flaggan alldeles fel färger. Danmarks röda och vita är rätt: den fladdrar friskt över sundet och över den brokiga boskapen på Jyllands väldiga vidder och en kväll vid domkyrkan i Odense och över redarvillorna i Marstal. Den norska flaggan med sin frostlinje är också bra. Men den svenska flaggan är i sin feta blånad naturligtvis alldeles felaktig.

Det är ju inomhusfärger. Varje gång jag ser en svensk flagga utomhus föreställer jag mig att den fryser: den är en främling i detta land.

Den svenska flaggan borde vara ett ljusgult fält – inget mer. Ljusgult som halm eller höstgräs eller de brustna vasspiporna som sticker upp ur vårisarna.

Ett enda ljusgult fält.

Jag bodde ett år på Manhattan. Manhattan är liksom motsatsen till ett ljusgult fält. Manhattan är senapsgula taxibilar, blodröda brandbilar och brandposter, randiga parasoller, kornblå marschorkestrar och isblå skyskrapor. Denna kolorit sammanfaller med en amerikansk hejighet som efter elva månader hade nött ner mig, så att jag var innerligt less på pressekreterare som bjöd på äppeljuice och pratade strunt om indianorganisationer och badrumsrenoveringar på Staten Island och sade howareyoudinbuddy.Två veckor innan jag for hem till Sverige gick jag upp till C-store på Broadway och köpte en bleckburk med danska kakor. Kakorna smakade aceton, men runt burken syntes Kongens Nytorv och dronningens vakter i björnskinnskaskar. Det var sommar och Danmark, men det var så nära Sverige jag kunde komma. Jag satt i lägenheten på 146:e gatan medan Broadway brusade i gardinerna och jag tittade på burken och försökte i fantasin mana mig från Köpenhamn över sundet, in i de svenska färgerna, det regngula, dimman och diset.

Jag återvände till Sverige en blåsig vårdag med låg grå himmel.

Någon vecka senare satt jag på tåget från Stockholm till Göteborg. Mittemot mig satt ett svenskt par i 70-årsåldern. De skulle, framgick det, åka till Göteborg för att hälsa på hennes syster.

När tåget just hade stannat i Skövde ropade mannen:

– Sture!

Ty hans gamla klasskamrat hade alltså klivit på i Skövde och manövrerade sig nu genom mittgången. De hade inte träffats sedan 1961. De hade setts på en bilsalong i slutet av 1970-talet, men det var allt. När han som hette Sture hörde att de skulle stanna i Göteborg över helgen sade han helt naturligt:

– Men då kan ni väl komma hem till mig på middag på lördag!

Hans sjuttioårige före detta klasskamrat (klädd i brun olle med romber) svarade lika naturligt:

– Vi har en lott. Vi ser på Loket på lördagar.

Jag satt och lyssnade på dem och tittade på de svenska skymningsfärgerna i fönstret: svärta och väta. De hade en bingolott och kunde därför inte träffas efter fyrtiofem år. Sture som klivit på i Skövde gick tyst till sin plats. Det regnade över granskogen. Jag var hemma.

Kristian Wedel

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.