En sedelärande historia är en historia man ska ha nytta av. Den ska göra gott även om det gör ont. Den sedelärarande historien har ett ärende. Man ska ha den till någonting, och ibland är det det enda man kan ha den till.
Därför känns det liksom tomt när man inte begriper ärendet i en sedelärande historia.
Jag har en god vän som har burit på en sådan berättelse i 25 år. Han vet verkligen inte vad han ska göra med den. Den skaver i honom.
Han har klarat sig bra i livet ändå. Ifjol blev han till exempel utskälld i Aftonbladet, vilket är ett av ytterst få objektiva tecken på framgång i Sverige.
Han är alltså en etablerad medborgare.
Men när han var nitton år gammal skulle han lära sig att göra potatismos. Det var hans första reguljära insats på arbetsmarknaden. Han började en lördagsmorgon i en korvkiosk i närheten av Brunnsparken och han var beredd på att steka korv och dänga hamburgare i stekbordet.
Men hans kollega i kiosken – den så att säga mer seniora grillmästaren – sade att man under de lugna morgontimmarna på lördagar alltid framställde veckans mos.
Vår hjälte – nitton år och från Mölndal – hade en vag känsla av hur det borde gå till att i halv-industriell skala framställa potatismos.
Han föreställde sig att han skulle stå med en enorm elvisp över en ljusblå femtiolitersbalja och röra ut pulver i vatten. Han sade alltså till grillmästaren att det väl inte kunde vara så svårt att röra ut pulver.
Grillmästaren hade tittat sorgset på honom.
De lämnade kiosken obemannad – klockan var nio en lördagsmorgon – och så gick de tillsammans ut under träden i Brunnsparken och det var regnig höst i Göteborg i slutet av 1900-talet.
Grillmästaren var en tung man med mustascher. Han förde sin unge adept – min vän som numera får gliringar i Aftonbladet – till en plåtdörr och en trappa. De klev in i ett källarrum.
Det kunde ha varit en före detta tvättstuga.
Grillmästaren ställde sig mitt på golvet, fixerade den nittonårige Mölndalsbon och sade:
– Jag föddes under en balkong i Kabul.
Därpå följde en tjugo minuter lång historia som täckte en vandring över halva jordklotet, vägbommar, bergspass, landminor, polissirener, taggtråd, köer och väntan. Ibland sjöng näktergalar, men för det mesta var det snö och missmod.
Grillmästaren i Brunnsparken hade färdats mycket långt innan han blev svensk.
Under denna evighetsresa till Sverige hade han medfört ett slags visshet, en trygghet att vila i, kanske rentav en tro.
Denna tro hade en kärna som inte var av andlig natur. Vad som än skedde i gryningsräder och bergspass, vad som än berövades honom, kunde han åtminstone göra mos.
Han var nu femtio år gammal. Han kunde göra mos.
Allt hade slutligen gått honom väl i händer på grund av att han kunde göra mos.
Efter berättelsen satt grillmästaren tyst med slutna ögon.
Sedan hämtade han en säck pulver, en elvip och en grön (ej blå) plastbalja.
Vattnet tog han från en slang i väggen.
De gjorde femtio liter pulvermos.
Min vän – den numera medelålders mannen – klev ut i livet rustad med berättelsen om hur man gör mos. Det är snart 25 år sedan och han är fortfarande förbryllad. Han förstår att det måste vara en sedelärande berättelse, men han förstår inte ärendet. Den döljer en visdom som är förborgad för honom. Den förföljer honom. Hans mos smakar förresten fruktansvärt.
Kristian Wedel
