Under sommaren har vi flyttat över älven, från fastlandet till Hisingen, och det finns mycket att berätta om det lilla plåthuset med de 179 flyttkartongerna i källaren, om den vänlige grannen som under knallröd flint klippte vår gräsmatta, om björkveden och fjärrvärmen, om kylskåpsläckor och soptunnor; men man måste börja någonstans. Flickan och hennes bror ville börja med poolen.
Det är ingen pool i Beverly Hills-stil. Den kostade två tusen kronor på Ica Kvantum i Markaryd. Den fyllde ett bagageutrymme då den fördes genom skogarna mot Hisingen. Nu fyller den trädgården. Den är rund och rymmer tio tusen liter vatten. Presenningsbottnen stagas upp av vita störar. En liten cirkulationspump drivs med ström från källaren. Det kändes som om jag tjuvkopplade den; jag har inte vant mig vid att äga en källare. Det tog elva timmar att fylla poolen med trädgårdsslangen. Flickan är åtta år. Pojken är sju. De satt inte direkt med knäppta händer och inväntade påfyllningen, men i en halv minut eller så satt de faktiskt stilla. När jag passerade dem hörde jag att de planerade ett hopptorn. De lanserade senare förslaget vid ett familjeråd då den åttaåriga storasystern satt vid kortändan av köksbordet. Hon skickade runt en närvarolista som vi fick signera. Hon hänvisar sedan dess till dessa signaturer. Jag har liksom inblancosignerat hela tillvaron. Bland annat tycks jag ha lovat henne en balkong och ett marsvin.
Och det vart afton den första kvällen med poolen och de badade i augustimörkret. Det var en sval kväll, på gränsen till kall, och när jag påpekade att de borde kliva upp och klä på sig lydde flickan omedelbart. Sedan klev hon i poolen med kläderna. Hon ville att jag skulle bada med henne, med kavaj. Jag avböjde. Hon var mycket besviken. Så möter de hösten. De badar med kläderna på.
Morgonen därpå var det mulet och jag satt med dem i det kartongfyllda och ännu gardinlösa vardagsrummet och läste Saltkråkan. Mamman hade åkt till Hornbach för att studera gräsklippare. Efter en stund försökte jag listigt få flickan att träna läsning genom förmå henne att läsa högt för mig och lillebror. Hon föreslog då ett avtal. Det var infernaliskt i sin sinnrikhet, men ändå fair play. Hon skulle läsa Saltkråkan högt för oss båda. Läsningen skulle klockas med tidtagarur. Sedan skulle jag bada med henne i poolen lika många minuter. Jag gick med på det. Jag lyckades rentav förhandla fram en förmån. Jag skulle själv få avgöra tidpunkten för mitt bad, så länge jag höll mig inom dagens datum. Därmed kunde jag vänta ut den järngrå förmiddagen. Pojken och jag satt i den gröna soffan (snart till salu på Blocket) och hörde henne läsa. Det var lekdag på Saltkråkan. Södermans höns hade lagt ägg under en eka. Farbror Melker lade sig i äggen. Jag satt och sneglade på klockan. Vid arton minuter hade Tjorven packat en matsäckskorg med bananer och sockerdricka och choklad och Skrållan hade provat brandsprutan. Då tänkte jag på bassängen i trädgården och avbröt läsningen.
Jag gick ner i källaren och bar kartonger och kälkar och sparkcyklar och julgransbelysningar och hyllor och hoprullade mattor och sekatörer och tittade emellanåt ut genom något fönster. Solen lyste visserligen, men blott med sin frånvaro. Frampå eftermiddagen låg grå moln över södra Hisingen. Poolen hade legat i skugga sedan klockan tio på förmiddagen. Den var fylld med tio tusen liter källarsvalt vatten. Klockan sju på kvällen klev jag i. Flickan och pojken hoppade efter. De måtte ha sälar på mödernet, de verkar sakna förmåga att frysa. Grannbarnen hade också inkallats. En liten delegation tittade skeptiskt på mig. När jag inte stod ut längre sprang jag in i huset och ställde mig i duschen. Flickan kom efter mig med tidtagaruret och sade att jag hade badat i blott fjorton minuter. Jag fick fyra minuters påbackning plus en tilläggsminut. Den småländska poolen låg mörk mellan äppelträden. Jag klev ner i det fjortongradiga vattnet i fem minuter medan de simmade runt mig. Jag stod med handduken över axlarna och kände hur jag liksom vitnade och jag insåg att de redan var sju och åtta år gamla och jag tänkte på hur snart allt skulle vara förbi.
Kristian Wedel
