Jag vill verkligen inte ställa till med något bråk. Men det här med Paracastextilierna.
De är på tapeten – om uttrycket tillåts – igen. Häromdagen recenserade Göteborgs-Postens kulturredaktion boken ”Paracastextilierna i Göteborg: Vem äger det globala kulturarvet?”
Alltihop är mycket allvarligt.
Paracastextilierna är alltså tvåtusenåriga ponchos och bylten och skjortor i lamaull, med tofsar, och en del kantiga mönster som ser ut som sådant kulspetsfiligransarbete som tidigare fanns i marginalen i alla telefonkataloger: orange, rött brunt, med bårder och gubbhuvuden och krumelurer.
Där skumpade Paracastextilierna intill nagelfilar, tjugofemöringar, läppstift och läkerolaskar av plåt.
Paracastextilierna är – för att sammanfatta situationen i en teaterviskning – det ömtåligaste sattyget i Göteborgs historia.
De kom till Göteborg på 1930-talet, eventuellt uppgrävda av gravplundrare i Peru, och förda till Sverige av en lite för händig svensk konsul. Besvärande korrespondens har flutit upp.
Historien är känslig.
Det är inget emot hur känsliga textilierna är.
Göteborgs stad håller för närvarande på att återlämna textilierna till Peru. Det är inte som att returnera en kofta till Zalando.
De första fyra textilierna kostade 300 000 att skicka vibrationsfritt till Peru.
I denna transaktion blev Göteborg alls inte lottlöst: Anneli Hulthén blev hedersmedborgare i Lima.
De tål inte ljus. De tål inte syre. De tål inte vibrationer.
Det är lätt att tappa tråden när man studerar Paracastextilierna.
På Världskulturmuseet såg jag dem för några år sedan i halvmörker bakom tjocka glas. Jag ertappade mig själv med att viska. Jag intervjuade då en göteborgsk museimänniska, eller snarare kulturförvaltningsmänniska. Det var en mycket godhjärtad person. Hon framhöll att det visserligen var mycket besvärande att Göteborgs stad hade detta stöldgods i förvar, och att det skulle vara en lättnad när det återbördats till Peru, men att det i alla händelser kändes bättre när man betänkte hur väl Göteborg hade vårdat detta ömtåliga världsarv.
Man hade då nyligen flyttat textilierna från ett magasin till Världskulturmuseet med hjälp av en luftfjädrad lastbil.
Det var viktigt att dela med sig av berättelserna om Paracastextilierna, framhöll hon.
Jag hade en historia om Paracastextilierna som jag i det ögonblicket valde att inte dela med mig av.
Jag gör det nu i stället, för den kompletta dokumentationens skull.
År 1960 var min mor – som ju då ännu inte var min mor – redaktör för tidskriften Fiber. Det var en branschtidning som skrev om nya finurligheter hos Borås Wäfveri, nylon eller det senaste från Carnaby street i London. Emellanåt hade man också kulturhistoriskt material med notiser om damast, dräll och stramalj.
Min mor kontaktade följaktligen Etnografiska museet i Göteborg och utbad sig om en intervju rörande Paracastextilierna. Hon blev på allra vänligaste sätt mottagen av en professor. De satt en förmiddag och drack Earl Grey med vaniljdrömmar och beundrade Paracastextilierna.
Min mor sa att hon skulle vilja fotografera några vackra exemplar.
Hon fick låna två Paracastextilier.
Hon sjuvade ner dem i handväskan.
Där skumpade Paracastextilierna intill nagelfilar, tjugofemöringar, läppstift och läkerolaskar av plåt.
Min mor gick med Paracastextilierna till en fotoateljé på Östra Hamngatan, där de använde samma släpblixtar som till Melkas vårkollektion.
Sedan vek hon ner Paracastextilierna igen, vandrade med dem i handväskan via Waidele musikhandel – där två skivor virginalmusik inköptes till professorn för tidningen Fibers representationsbudget – och återlämnade samma eftermiddag Paracastextilierna till museet.
Hon nämnde aldrig något om någon luftfjädrad vagga eller något pansarglas i handväskan; men det kan naturligtvis hända att hon hade det.
Detta är bara en bekräftelse på att Paracastextilierna alltid har behandlats med största omsorg.
Ty min mor släppte aldrig någonsin in någon i handväskan. Den var det säkraste stället i Norra Europa. Paracastextilierna har således alltid varit i tryggt förvar i Göteborg. Härmed överlämnas denna berättelse till Världskulturmuseets dokumentation.
Är du prenumerant? Ladda ner Kristian Wedels kåserier som e-böcker.
