Fredag 29 oktober inför Västra Götalandsregionen i samråd med Folkhälsomyndigheten skärpta råd för att hindra coronavirusets framfart. Vi avråds nu från att umgås med andra personer än de i vårt eget hushåll. Samma dag ringer målaren.
– Jag kommer på måndag klockan 8.
Det visar sig vara vår tur att skörda frukten av 23 års betalda hyror. Målaren och en totalrenovering av vår lägenhet står för dörren. Bostadsbolagets intervaller för renoveringar säger oss att det är nu eller aldrig, om vi ska få vara med om det här innan demensen träder in. Med viss tvekan landar vi därför i ett ”Välkommen”.
Målaren kommer och går och kaos ska råda i nära fyra veckor. Här skulle jag kunna säga något om dålig tajming, handsprit och försök till distansering mellan en bortaarbetande hantverkare, två hemmaarbetande laptop-mänskor och två studerande tonåringar. Men det är roligare att berätta om ett möte med en positiv, emellanåt lite stånkande, målare och en skeptisk, hemma-trött familj. Vi börjar med en uppfriskande perspektivkrock.
Första veckan är det USA-val. Vi är två som uppgivet går och lägger oss vid 03-snåret för att få några få timmars sömn innan målaren knackar på dörren. Han är piggelin. Vi ser rätt slitna ut. Jag förklarar oss:
– Vi är lite trötta efter nattens vaka.
– ?
– USA-valet. Du satt inte uppe, kanske? Smart.
– Asså. Jaja, nä nä. Det där angår inte mig.
– Inte?
– Nä. Bettade du?
– Va?
– Bettade du? Det känner jag många som gjorde.
– Öh … nä. Jag var bara intresserad.
Andra veckan inleds med att målaren är sjuk. Det är också ena tonårsdottern. De båda oklara sjukdomsbilderna skapar oro i lägret. Covid-tester görs i familjen med negativt resultat. Vi kan andas ut och efter tredje dagen uppstår målaren igen. Maken välkomnar honom med en covid-kontrollfråga. Målaren försäkrar oss om att han inte alls har varit sjuk.
– Nejdå. Jag var bara trött.
Efter en halv arbetsvecka är nu två av fyra sovrum helt utröjda, ett tredje är lagerlokal och köket och vardagsrummet fyllda av återstående möbler, böcker, prylar. Gråpapper på golven och slipdamm i den gemensamma in- och utandningsluften. Över helgen står luften, liksom arbetet, still. Men det finns en ledig soffa där den snuviga tonårsdottern lägger sig. Den andra går och lägger sig hemma hos pojkvännen. Vi håller ut.
– Människor bodde i jordhålor för 10 000 år sen. Det gick bra det med, muttrar maken när han går ut och köper hämtmat för tredje kvällen i rad.
Tredje veckan inleds med spackling och tapetsering av de två utröjda sovrummen samtidigt som fjärde sovrummet ska tömmas. Efter det ska de nu färdigtapetserade sovrummen återställas. Då far maken till landet för att gräva en grop. Lika bra det, här är ändå så ont om plats. När tredje veckan går mot sitt slut har han grävt klart och ser fram emot att återvända hem igen. Men det finns fortfarande ingen plats för honom i härbärget. Leveransen av den sista tapeten är försenad. En dag, sedan två … tre.
Fjärde veckan har kommit halvvägs när målaren plötsligt är klar.
– Äntligen, säger han, alltjämt positiv, och tackar för sig.
Så blir också maken positiv, av covid-19. Här skulle allt kunna ta en vändning med förskräckelse. Men viruset är åtminstone vältajmat. Målaren går fri och maken är nu på benen igen. Vår lägenhet är fin och vi kan, eventuellt med lite antikroppar, fira jul.
