Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Jonas Eek: Visst är plikter och arbete inte bara ett nödvändigt ont

Prästen Jonas Eek ser sommarens frukter mogna, och hittar motsvarande mognad i insikten att arbete och plikter är mer än ett nödvändigt ont. ”Uppgifterna skapar sammanhang som ger livet mening. En mening som ibland gränsar till glädje”, skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sommaren går. För många av oss är nu semestern i övergångsåldern in mot arbete och plikter. Det som nyss var skir vårgrönska har fått djupare toner. Frukter tynger grenen där löven nyss sprack fram. Det är väl så mognad ser ut. Bokstavligt talat.

En tanke så här års är att naturens utveckling utanför fönstret kan få sin motsvarighet i en mognad i människans inre. Också våra färger kan med tiden få fler nyanser och måhända dovare toner. Även för oss innebär sommarens gång att erfarenheter görs, där somliga blir till goda frukter medan andra blir betungande bagage.

Ett tecken på mognad – tror jag! – är att ordspråk som äldre släktingar brukat krydda konversationer med plötsligt verkar både vettiga och användbara. Deviserna kan tilltala så till den milda grad att man finner sig själv använda dem. Alldeles särskilt i samtal med yngre släktingar.

Min svärfar brukar fritt citera den indiske poeten och filosofen Tagore med följande ordstäv:

”Jag drömde att livet var glädje, men fann att livet var plikt.

Jag gjorde min plikt och fann, att livet var glädje.”

Visst – det är ganska beskäftigt. Jag håller med – präktigheten är alldeles oskyld. Och vem vågar tala om plikt i en så genomindividualiserad kultur som vår egen? Men ändå. Nog ryms det en sanning i det förnumstiga. Visst är väl arbete och plikter något mer än ett nödvändigt ont. Uppgifterna skapar sammanhang som ger livet mening. En mening som ibland gränsar till glädje.

Vi behöver tas i anspråk för att må bra. I kyrkan talas om kallelse och förvaltarskap. Någon kallar oss att förvalta livet. Att ta till vara det som vi fått; att bidra med det som vi har; att ställa till förfogande det som vi kan. Om man odlar synsättet att livet är en gåva och tillvarons plikter en kallelse, innebär det att man tränas i perspektivet att man själv svarar an gentemot någon annan. Det man har och det man utför, det gör man inte bara eller ens i första hand för sin egen skull, utan för någon annan: medmänniskan eller Gud eller båda. Vi svarar an. Vi ansvarar. Den inställningen försöker jag öva på, alltmedan sommaren går.

En vers ur psalmen ”I denna ljuva sommartid” är en bön om mognad, ansvar och förvaltarskap:

”Liksom ett träd i sol och regn

så låt min själ i Andens hägn

få växa alla dagar

den sommar som av nåd jag får.

Gud, låt mig bära frukt i år,

den frukt som dig behagar.”