Villkor på sin spets

Vi ses i Johanna Oskarssons ateljé, tre trappor upp, förbi Länkarnas lokaler i trävillan mellan huvudleden och Göta Älv. Bruset från biltrafiken stängs med dörren och vi pratar om konstnärskap och pandemin som för många konstnärer innebar ett rejält avbräck.

– För mig innebar det att vår examensutställning som vi arbetat hårt med i över år inte blev av, säger Johanna som gått olika konstutbildningar i åtta år.

Konsten har varit ett livsval, en väg för att förstå och formulera tillvaron, och hon vill göra den relevant och politisk. Genom åren har hon fördjupat sig inom textila uttryck och förmågor, som tog sin början i broderi.

Inga genvägar

– Det öppnas upp rum i det där långsamma som ger perspektiv på tid. Det går inte att ta genvägar, säger Johanna som kom till Göteborg som femtonåring när familjen lämnade Umeå.

– Jag har alltid varit intresserad av att skapa bilder och då var jag väldigt inne på bandtröjor, skivomslag och andra sätt att visualisera band och musik, ler Johanna vid minnet av sin första tid på Munkebäcksgymnasiets estet- och medieprogram. Där mötte hon läraren som bland annat visade henne hur man kunde omvandla fotografi till ett korsstygnsbroderi, där varje pixel blir till ett korsstygn.

– Det är lite lustigt, mitt brödjobb idag är att packa och skicka såna broderi-kit till folk. Lite som att cirkeln slutits, säger Johanna som inte kan leva på sin konst, och bara hinner vara i ateljén en dag i veckan. Hon sneglar på väggen och A4:a pappret med en lång rad deadlines till projektansökningar. Vissa avklarade och överstrukna, andra med ett par dagar kvar till deadline. Johanna suckar, tillägger att det ofta handlar om att kunna skriva och teoretisera kring konsten man gör, snarare än att göra.

Meditativt arbete med att väva

Nåt år efter gymnasiet sökte hon till Stenebys utbildning form och design, ägnade sig åt teckning och textilt experimenterande. På Domens konstskola blev det sen grafik i två år och därefter kom hon in på Högskolan för design och konsthantverk (HDK) i Göteborg inom textil konst.

– Jag hade tänkt ägna mig åt fritt broderi och screentryck, men oväntat kom jag att gilla vävning. Förarbetet, det monotona, meditativa arbetet för att sen se bilden sakta växa fram. Hon lärde sig också digital Jaquardvävning, en både digitalt styrd och manuell vävteknik.

Symbios med handen

– Det är en slags symbios mellan handen och datorn som mynnar ut i ett fysiskt objekt, förklarar Johanna och visar ett par svartvita vävar på väggen i ateljén gjord i tekniken.

– Jag vill att det manuella syns i hantverket. Som små förskjutningar, knutar och ojämnheter som vittnar om den mänskliga handen, det unika och oefterhärmliga. Efter min kandidatexamen visste jag inte ens om jag skulle fortsätta med textil, säger Johanna.

Ändå bestämde hon sig för att söka in till masterutbildningen på Valand två år senare, 2018.

– Jag ville utveckla textilkonsten i kontext mot annat, säger Johanna som satte vävar i relation till videoverk och som skulpturala installationsobjekt. På Valand mötte hon en mer akademisk miljö, jämfört med den hantverkspräglade hon kom ifrån.

– Själv jobbar jag snarare intuitivt och jag vill göra konst som mina vänner gillar, sånt som mina föräldrar förstår. Det ska inte krävas förkunskaper eller akademiska poäng.

1/2

Till examensutställningen skapade hon ett rollspel som ställde frågan om vad som sker om kapitalet får makt över demokratin. Centralt i rollspel är frånvaron av facit och given vinnare. Där spelledare och spelare gemensamt styr utgången tillsammans med slumpen, tärningen.

Tappade syfte och driv

– Jag ville visa på vikten av att tänka fritt, vår förmåga att lösa situationer och vad som sker när makt fördelas. Under arbetet inför examensutställningen drabbades Johanna av utbrändhet och när pandemin satte stopp för utställningen tog besvikelsen hårt, jämte stressen som dränerat. Hon tappade både syfte och driv efter examen.

– Men värst var nog isoleringen och ensamheten. Jag har skrivit mycket, försökt värdera vad jag gjort under min tid på Valand och det har varit en lång process att samla ihop mig själv.

Under en period fick hon också krisstöd som så många andra konstnärer fick.

– Det ska bli intressant att se vad dessa stöd gjort när konstnärer fått pengar som inte varit öronmärkta, mer som en konstnärslön, särskilt som även oetablerade fick stöd.

Hon funderar mycket, är bekymrad över att konsten i stort tenderar att bli villkorad.

Vill se konsten som fri

– Idag ska konsten uppfylla uppdragsmål, social funktion eller samhällsnytta och gärna vara mätbar. Jag vill se konsten som fri, men tror inte den kan vara det om den blir politiserad med ett uttalat syfte och förutbestämd funktion.

Johanna ser konstvärlden som rätt hierarkisk, där konstnären har det tufft.

– Curatorer, museiledningar och recensenter har stor makt över hur våra verk väljs, beskrivs och visas och den sista som får betalt är konstnärerna, tillägger hon bestämt och tycker att pandemin satt ljus på konstnärernas sköra tillvaro och sårbarhet som yrkesgrupp.

Debatt kring konstnärers villkor

– Det har skapat en viktig debatt kring konstnärernas villkor. Parallellt med det sug som finns efter kultur. För det handlar inte om ett ekonomiskt värde, utan själsligt, säger Johanna om behovet som blivit så tydligt när allt börjat återgå. Medan hon återhämtat sig och hittat tillbaks till kreativitet och framtidshopp. Hon har fått vistelsestipendium till Island för att arbeta med digital vävning och tillsammans med en kollega har hon börjat formera en dröm.

– Vi vill starta en digital vävstuga här i Sverige, för det sakna här, säger hon och skiner upp, ler och rösten blir stark.

– Jag kämpar på, ger aldrig upp.

Anna Berglund