Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Währborg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Peter Währborg: Vilket eget ansvar har man för demokratin?

Professor Peter Währborg reflekterar över Göteborgs utveckling på olika plan under de senaste åren. ”Jag förvånas varje dag över hur människor beklagar sig över sakernas tillstånd, men nästan aldrig hör jag några konkreta förslag till förändring”, skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Håkan Hellström på Ullevis scen 2017. Bild: Per Wahlberg
Håkan Hellström på Ullevis scen 2017. Bild: Per Wahlberg

Håkan Hellström hade fel. Hans berömda epos ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” stämmer fortfarande till eftertanke, trots att det är 20 år sedan låten intog såväl Göteborg som stora delar av landet. Framför allt var det de unga som lyssnade och konstigt nog jublade. ”Ge mig arsenik, … för stan är full av tanter och tragik. Pulver hjälpte mig verkligen, skriv det här i tidningen..”. Vem känner inte sorg för Göteborg när han sjunger till sin lillebror ”bli inte som jag när du blir stor”. Lillebror som står i dörren och fonerar ”är det här allt det blir så dör jag”. Det är klart att Göteborg känner sorg och lika klart är det att det ska stå i tidningen, år efter år.

Göteborg har både förändrats och förblivit vad det var. Trafiken har tätnat och allt oftare vållat kaos. Våldet blir grövre. Staden har förtätats med färre grönområden som följd. Sjukvården dras med köer och en epidemisk resursbrist. Den psykiska ohälsan ökar. Segregationen är oförändrad.

För många år sedan skrev jag (GP 3 juli 2012) om en resa med spårvägens linje 11 från de norra förorterna till Saltholmen. Jag skrev om det korta reseavståndet men det gigantiska avståndet mellan dessa båda slutstationer med avseende på ekonomi, hälsa, boende och skola. Inget har förändrats. Möjligen har kriminaliteten och de sociala konsekvenserna av dessa bautastora skillnader blivit tydligare och farligare. Ibland känns det verkligen att Göteborg är byggt på sankmark.

Allt är dock inte mörker. Bland stora förändringar noteras att Frölunda hockey avpolletterat den stridbare indianen som aldrig ger sig. Några har föreslagit att Frölunda Indians skulle bytas ut mot Frölunda Crabs. Ni vet de krälande bottenvarelser med stenhårt skal som nästan alltid är tomma inuti. Tvi vale. Vad ska man då döpa om Änglarna till, något annat bottenlevande? Svåra beslut, det medges.

Kanske finns det andra bottennapp som är viktigare för Göteborgs framtid. De mörka tankarna föder mest frustration. Visst finns det hopp. Och det är hopp vi behöver i den värld där otryggheten ökar, klimatet riskerar förgöra oss och pandemisk sjukdom ökar avståndet mellan oss på mer än ett sätt.

Det finns egentligen bara ett sätt att påverka stadens, regionens och landets utveckling – politik. Jag förvånas varje dag över hur människor beklagar sig över sakernas tillstånd, men nästan aldrig hör jag några konkreta förslag till förändring. Sällan eller aldrig tas steget till politiska föreningar eller sammanslutningar för att verkligen försöka påverka utvecklingen. Sociala medier når inte fram till beslutsfattarna. Ska vi behöva vänta på en Lukasjenko innan vreden övergår i politisk handling? I mitt yrke möter jag ofta både misstro, besvikelse och frustration, men samtidigt undrar jag: vilket eget ansvar har man för demokratin och det egna livet?

Alla har väl ett ansvar för hur det blir? Alla har väl möjlighet att engagera sig politiskt i vårt land? Alla har väl tankar och idéer som är så hållbara att de tål en debatt, motsägelser och ifrågasättande? Alla vill väl bevara och utveckla demokratin, eller? Staden behöver sådana som Håkan Hellström som säger vad de tycker snarare än alla de maktfetischister som tycks hylla tesen att det är bättre att tycka det man säger.