Så länge Viktor Viktorsson kan minnas har han burit på en ängslan och en inre oro.
– Jag har alltid grubblat mycket och varit rädd för sjukdomar och för döden. Redan som liten hade jag tvångstankar. Jag kunde sudda ut samma mening flera gånger för annars skulle något fruktansvärt hända. Tvångstankarna var ett sätt att hantera ångesten. Det har jag förstått nu när jag som vuxen har gått i terapi.
Tidig debut i A-laget
Falköpingskillen och tidigare fotbollsspelaren i IFK Falköping FF sätter med lätthet ord på sina tankar och känslor. I sena tonåren debuterade han i A-laget, men nu har han lagt fotbollsskorna på hyllan och fokuserar på att återhämta sig efter sammanbrottet han hade hösten 2019.
Fotbollen kom tidigt in i Viktors liv. Under hela uppväxten har det varit en hobby som gett honom mycket glädje och som han alltid har känt lust att göra, trots oro och tvångstankar.
Under gymnasietiden började Viktor må sämre. Han fick panikångestattacker och katastroftänkandet kom över honom allt oftare. Tidigare hade han stöttat en vän med självskadebeteende. Vännen ville inte att någon skulle veta och det var ett ansvar för Viktor som tog på krafterna. När han gick på gymnasiet hade han fortfarande kontroll över attackerna och livet. Men i fjol brakade han igenom. Han var på jobbet när han plötsligt blev yr och upplevde det som att väggarna krympte.
– Jag vet inte vad som utlöste attacken men det var som att bägaren rann över. Mitt psykiska illamående kom ikapp mig. För efter det blev jag jättedålig. Jag tappade kontrollen helt.
Livet föll i spillror
Först genomgick han en medicinsk undersökning för att utesluta fysisk sjukdom, vilket han först trodde att det handlade om. Efter det blev han sjukskriven och uppvisade hela listan med symtom på panikångest och psykisk ohälsa. Han klarade ingenting, kunde inte vara ensam och kände sig otrygg vid minsta lilla förändring. Hela hans liv föll i spillror.
– Jag kunde ha sex panikångestattacker på en dag. Jag kunde inte ta hand om mig själv. Det gick inte. Jag kunde inte ens äta och var livrädd för att dö. Till slut fick jag flytta hem till min mamma.
Så berättar han hur det känns efter en panikångestattack.
– Jag är van att spela 90-minutersmatcher och vet hur slut man är efteråt. Men den tröttheten är inte i närheten av hur kroppen känns efter en panikångestattack. Det är som att ha sprungit flera maratonlopp. Attackerna är psykosliknande och man tappar kontrollen över sin kropp.
Kände sig som en zombie
Den första månaden var tuff att ta sig igenom. Han började medicinera och kände sig som en zombie. Han behövde ha någon hos sig dygnet runt och låg mest i sängen och vilade. Hans mamma har varit en stor trygghet liksom resten av familjemedlemmarna som alla har ställt upp och stöttat honom. Mamman såg till att Viktor fick i sig mat och tog med honom på korta promenader.
– Jag var så svag att mamma fick hålla mig under armen. Grannarna undrade om jag var nyopererad.
Var det så här hans liv skulle se ut? Nej, det insåg han så småningom. När medicinerna började verka vände det långsamt.
– Jag var egentligen kritisk till att medicinera, men när jag märkte en förändring vågade jag tro att medicinerna skulle hjälpa.
Lugnare utan fotbollen
Viktor pausade helt från fotbollen för tre månader sedan. När pulsen gick upp förstod inte kroppen att det berodde på träning utan tolkade det som stress vilket resulterade i ångestattacker.
– Det var en chansning att fortsätta. Jag var rädd att träningen kunde dra ner mig och att jag skulle må sämre. Jag saknar fotbollen jättemycket men samtidigt är det lugnare och det är skönt att slippa planera så mycket.
Han har gjort fler förändringar i sitt liv. Han går i terapi och sade upp sin gamla lägenhet och flyttade in i en ny. Ångestattackerna blir han inte av med i första taget men med hjälp av sin terapeut har han hittat strategier att tackla dem när de kommer. Nu har han trappat ner på medicinerna och gått tillbaka till jobbet.
– Det är tufft fortfarande. Jag blir nog aldrig av helt och hållet med ångesten och oron. Men jag känner att jag har tagit tillbaka kontrollen och bestämmer själv över mitt liv. Allt som jag inte klarade innan klarar jag nu. Det känns skönt.
Öppen med psykiska ohälsan
Han har valt att vara helt öppen med sin psykiska ohälsa. På sitt Instagramkonto var han tidigt ute och skrev om hur han mådde. Sedan några veckor tillbaka driver han en hemsida där han öppenhjärtigt och detaljerat berättar om sin resa och hur han har mått genom åren.
– På så sätt har jag aldrig varit särskilt grabbig för jag har alltid kunnat prata om känslor. Jag vet inte varför det är så egentligen. Killar kanske inte vill visa sig sårbara. Jag har fått positiva reaktioner och märkt att flera killar vågar vara öppna när de hör att någon annan är det.
Målet med hemsidan är att sprida kunskap och att andra ska kunna delge sina erfarenheter av psykisk ohälsa och ångestproblematik. Han vill vara en utsträckt hand men han lär sig själv mycket genom att höra andras berättelser. Om han kan få andra att ta steget och börja prata om hur de mår är han nöjd.
– Jag vill nå ut till dem som inte vågar berätta att de mår dåligt och visa att det är okej prata om det. Våga vara öppen! Det är inte farligt.
Viktor Viktorsson
Ålder: 22 år.
Bor: Falköping.
Familj: Mamma, pappa och två systrar.
Gör: Stödassistent på ett LSS-boende.
Intressen: Fotboll, vara med familjen, skriva.
