Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anders Piltz, lördagskrönikör.

Viktigt att behålla makten över maskinerna

Maskinerna ska inte tävla med människan, de ska förbli människans slavar, skriver Anders Piltz i sin lördagskrönika.

Håller tekniken på att gå om sin uppfinnare, människan av kött och blod? 
Redan namnen android (ett operativsystem som anpassar sig efter personligheten hos användaren) och humanoid (robot med huvud, armar och ben) är avslöjande: båda orden betyder ”människoliknande”, och de får åtminstone mig att associera till den klassiska dikten i svensk poesi om tro och vetande, Viktor Rydbergs ”Grubblaren” från 1890. Rydberg kämpar med frågan om världen är en enorm mekanism som utvecklar sig blint efter givna förutsättningar, eller om den rymmer Gud, ändamål och mening. Han talar om antropoiden (samma betydelse!), ett djur med anor från tider ”då ödledrakar stridde … med pansarklädda klor och jättetänder”, det vill säga människan som djurart, som deltar i den skoningslösa kampen för tillvaron med alla medel. Är det hela sanningen om människan?


Frågan har inte mist sin aktualitet. Är vi bara lekbollar för genernas strategier att leva vidare i nya individer? Är livet bara ett hjärtlöst lotteri, utan någon annan mening än den man med tur och skicklighet kan skapa för sig själv och sina närmaste? Finns det fortfarande plats för mänsklighet, inte bara människolikhet? Rydberg var självklart påverkad och störd av de frågor som Darwin ställt, och talar om Messiasgestalten som motbild mot den hänsynslösa kampen för tillvaron: människan som segrar när hon lider för att göra andra gott, utan tanke på egna fördelar. 


Senare vetenskapliga rön har modifierat darwinismen: det är inte de hänsynslösa som vinner kampen för tillvaron. Den kräver också självuppoffring och samarbete inom den art som vill ha en framtid.


Men risken numera är att man lämnar tekniken att spinna vidare på frihjul. Den artificiella intelligensen (AI) är ju en produkt av mänsklig intelligens, som alltid måste behålla makten att bedöma och stoppa maskinen vid behov. Det är fortfarande bara människan som har en personlighet. Med denna sin personlighet har människor frambringat den fantastiska tekniken, som dock är moraliskt neutral, som kan användas konstruktivt och destruktivt. Och som i värsta fall kan förvandla vår planet till en askhög.


Teknologin måste gå hand i hand med humanistiska värden, konst, diktning, kultur, filosofi och teologi, så att vi tillsammans bestämmer vilken framtid vi vill ha, inte minst på medicinens område. 
Maskinerna ska inte tävla med människan, de ska förbli människans slavar: göra grovjobbet för att bygga en mänskligare värld, utjämna klyftan mellan rika och fattiga, möjliggöra för alla att höja blicken utöver de omedelbara materiella behoven.
Och detta är mitt sista ord – åtminstone i dessa spalter.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.