Fredag 31 mars i år, på Transgender day of Visibility, en dag för synliggörandet av transpersoner, publicerade Svenska kyrkan en bön i sociala medier: ”Gud, jag ber för alla transpersoner som lider, förtrycks, dödas. Jag ber för dem vars namn jag aldrig får veta, de som har tvingats leva i en lögn. Hjälp mig att verka för en bättre värld, där alla får vara sig själva”. Det blev en hatstorm på twitter som, tvärtemot vad näthatarna sannolikt själva ville uppnå, gjorde den där enkla och självklara bönen ännu mer motiverad och angelägen. Inte ofta böner landar så rätt i samtiden och har sådan precision och relevans. Amen till det och bullseye där, Svenska kyrkan.
I min kyrka läste Gretchen, dragqueen, evangeliet på långfredagen. Hon var helt klädd i svart, med tusen pärlor hängande från halsen och långt blonderat hår. Hennes svarta ”kaptenshatt/keps” glittrade och gifte sig med törnekronan som fästs på altartavlan. Gudstjänsten kretsade kring terrordådet i Orlando 2016, där en ensam skytt klev in på nattklubben Pulse och dödade 49 människor. Pulse var en samlingsplats för stadens hbtq-community.
Jag läste boken ”Vi är Orlando” där journalisten, författaren och GP:s kulturchef Johan Hilton samtalat med människor och sammanställt berättelser och vittnesmål från den där natten och vad som hände efteråt i staden med överlevande, sörjande, poliser, sjukvårdspersonal, kyrkor. Teresa Jacobs i boken: ”Det tror jag är en av de viktigaste lärdomarna: när det uppstår en så tydlig konflikt mellan kärlek och hat, ett vägval, så graviterar människor liksom av sig själva mot kärleken. Inte alla, men de flesta”. Gudstjänsten gick under namnet ”Vi ville bara dansa” och förutom Orlando uppmärksammade vi det unga iranska paret som dansade i ett klipp på sociala medier och sedan blev dömda av mullorna till tio års fängelse för ”moraliskt förfall och offentlig prostitution”. De ville bara dansa. Leva. Älska. Som i Orlando. Som överallt där människor finns. Efter klockringningen sjöng och spelade Susanna och Simon After Darks ”La Dolce Vita” i en nedtonad och naken långfredags-version. Två dansare gestaltade kärleken och 49 fåglar som flög tillsammans på himlen, utifrån en bild i boken. Det var en både sorglig och hoppfull stund.
När de döda skulle begravas i Orlando dök medlemmar från Westboro Baptist Church upp med sina plakat: ”Gud hatar bögar” och ”Brinn i helvetet”, typ. Då fick någon en idé: att några skulle dressa upp sig som vitklädda änglar med gigantiska vingar som kunde fällas ut och bli en skyddsmur mellan de sörjande på väg till begravningen och Westboros bibel-terror. Så blev det. Terry de Carlo i boken: ”Änglarna bytte om i ett parkeringsgarage i närheten och kom snart gående längs med gatan. Man kunde höra en knappnål falla”. Så genomfördes begravningarna. Med en armé av änglar på vägen skyddades de sörjande från hatet och vid något tillfälle började någon sjunga ”Amazing grace” och snart sjöng tusentals röster tillsammans. I kyrkan sjöng vi ”Bred dina vida vingar, o Jesus över oss”. Jag tänker ibland att Gud är det mest icke-binära som finns. Liksom kärleken. Bortom våra kategorier. ”I varje män’ska finns det en bur. Där bor ett litet och skadat djur. I varje män’ska finns det en bur. Där bor en ängel att släppa ut”. Så enkelt, så svårt. Fortsätt dansa.
