Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Vi ställer inte om – vi ställer in

Pastorn Tomas Sjödin minns hur han sa att han aldrig mer skulle hamna i det tempo vi levde i innan pandemin. ”Aldrig mer. Det gick sådär med det. Eller sämre än sådär. Plötsligt var allt som förr, ett förr vi inte ville tillbaka till”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Vi ställer inte in, vi ställer om” löd ett av de talesätt som hjälpte oss att hantera den dramatiska förändring av arbetsliv och socialt liv som pandemin kom att innebära. En på många sätt tung tid av mänskligt lidande och sorg, en tid som blev längre än de flesta av oss kunde tänka sig, men också en tid när vi upptäckte andra och kanske bortglömda värden.

Jag tänker på de hundratusentals människor som med nya ögon såg hur vackert vårt eget land är, att skogen blev vårt nya nöjesfält och att så mycket kreativitet vaknade när vi inte hela tiden var upptagna av något eller på väg någonstans. Överbokade människor, som jag, fann att kvällar som tidigare varit fyllda av möten nu erbjöd en rymd som gjord för samvaro med de allra närmaste och för sådant som förvisso tar tid men som skapar en känsla av välbefinnande; laga trasiga saker, driva upp sticklingar, sitta på en pinnstol och fundera eller bara skrota omkring och aktivt undvika att få något gjort. Och så lyssna på varandra.

Jag minns att vi därhemma sa att vi aldrig mer skulle hamna i det tempo vi levde i innan pandemin. Aldrig mer. Det gick sådär med det. Eller sämre än sådär.

För frågan är hur mycket vi lärde oss? Allt halkade snabbare än förväntat ner i gamla hjulspår igen. En massa uppskjutna jobb, inställda möten och projekt kom tillbaka och blev både aktuella och möjliga. Plötsligt var allt som förr, ett förr vi inte ville tillbaka till.

Men det finns också ett nu, och varje nu är en ny chans. Det är midsommar och snart semester. Inte för alla, men för många. Semestern är chansen att komma ner i det tempo som gör att vi hinner fundera över hur vi egentligen vill leva våra liv och fatta beslut om vilka mått och steg som behövs för att kunna följa vår längtan. Kanske är det, lagom till semestern, dags att vända på den slogan som hade sin funktion men som nu kan få lyda: ”Vi ställer inte om, vi ställer in.”

Tricket kan vara något så enkelt som att ta bort i stället för att lägga till. Värna den vila som kräver inaktivitet och passivitet för att komma till sin rätt och göra den djupa nytta som allt liv behöver, allt från igelkottarnas till nobelpristagarnas. Ställa ut trädgårdsmöblerna och ställa in några projekt som bara mår väl av lite väntan. Naturligtvis måste en del saker genomföras, men finns det något ljuvligare än inställda möten? Det som att man blir dubbelt ledig på något sätt. Den tid man hade avsatt för något är plötsligt fri och det är för sent att boka in något annat. I det tomrummet händer ofta något överraskande och roligt.

Möjligen behöver vi nya förebilder här. Någon berättade för mig om en man som efter sin bortgång fick följande eftermäle av sin omgivning: ”Han satte mycket låga mål och gjorde så lite som möjligt för att nå dem”. Ansvarslöst? Inte mer ansvarslöst är att springa genom livet med så snabba steg att man inte hinner se att det växer blommor under korkeken.