Ni alla normbrytare i stort som i smått. Jag vill av hela mitt hjärta tacka er.
Du som går på bio ensam eller reser ensam. Du som dansar loss på dansgolvet bland 20-åringar trots att du är i övre medelåldern, för att du älskar att dansa. Du som sitter på en restaurang och njuter av maten utan sällskap (innan corona), du som väljer att leva utan barn eller kärnfamilj, byter karriär mitt i livet och ägnar dig åt något som du verkligen vill trots att det innebär lägre lön, du som vågar gå en annan väg än vad andra förväntar sig. Ni är mina hjältar, det är ni som förändrar världen en smula varje dag, som får många av oss andra att längst inne känna både avundsjuka och beundran. Ni vet förmodligen inte om det, men ni inspirerar.
Mitt eget förhållande till samhällsnormer har minst sagt varit lite upp och ner. Från att växa upp i en familj som utmärkte sig för just normbrytning, till att vara en som försöker hamra sig in i normen. Jag tänker på mina föräldrar och deras historia. Min mamma, en gift kvinna med två barn i Iran som för 70 år sedan bestämde sig att skiljas från sin man. En handling som till och med i Sverige skulle anses vara normbrytande på den tiden. Inte nog med det, orsaken till skilsmässan var att kärleken mellan dem helt enkelt hade tagit slut. En annan normbrytande handling var att min far, en ogift man. blev kär och gifte sig med mamma. Hela den här historien är full av onormala handlingar. En gift kvinna skiljer sig för 70 år sedan, en ogift man kärar ner sig i henne, i en tid då arrangerade äktenskap var regel och kärlek vid första ögonkastet var något som kunde läsas i poesiböcker. Att deras kärlek och äktenskap var ifrågasatt fram till den dagen dom dog präglade mitt liv och det gör det fortfarande. Jag har aldrig tänkt på den här historien utifrån det här normbrytande perspektivet. Vilka hjältar de var mina päron, som kämpade för att försvara både sin kärlek och sina livsval. Samtidigt så fick sannolikt deras beteende effekt hos någon annan som i sin tur kanske vågade göra ett normbrytande val, stort eller smått spelar ingen roll.
Men att bryta med normer kan kosta. Det är svårt att inte passa in och att ifrågasättas för sina val. Men att våga vara annorlunda är viktigt för hur vi utvecklas både som individ och som samhälle. Det är mycket enklare att gå i välkända hjulspår eftersom vår hjärna är programmerad att göra det. Men tittar man i backspegeln så ser man att det alltid har funnits någon som vågat vara annorlunda, tänkt annorlunda och stuckit ut hakan för att bryta mot de rådande normerna. Då äger man sitt sammanhang, vilket faktiskt kan vara en känsla av befrielse.
Så mina vänner, för varje gång du vågar sticka ut en liten tå utanför din trygghetszon så bidrar du till förändring hos dig själv eller någon annan. Vi måste sträcka på oss när vi gör något annorlunda och kanske drar till oss blickar. För så länge vi handlar utifrån kärlek och respekt så blir varje normbrytande val ett föredöme för någon annan.
