Måndag morgon. Jag fyller koppen med nybryggt kaffe i köket. Barnen springer fram och tillbaka med sin frukostdisk, ”på väg till skolan stressen” är på topp. Stoppar ner ett par frukter i barnens ryggsäck, inser att det är måndag och försöker komma ihåg vad som ska hända på jobbet. Dags att ta mitt pick och pack och gå till jobbet en trappa ner. Jag tar med mig kaffet och mitt headset och sätter igång datorn. En titt på kalendern för att komma ihåg veckan, kastar ett getöga på mailkorgen och första morgonmötet är snart igång. Har hörluren batteri? Är telefonen laddad, vart ställde jag kaffekoppen? Allting finns på en armlängds avstånd. Det känns bra. Jag ansluter till det digitala mötet och ser kollegorna sitta med olika ansiktsuttryck framför sina skärmar, vissa håller på med ljudknapparna och andra pratar utan påslaget ljud. Det är alltid några som varje dag börjar mötet med att fråga om de hörs. Alla skakar på huvudet eller nickar. Så har jobbveckan börjat.
Det ena mötet avlöser det andra med några minuters paus då jag kanske hinner hämta en kopp kaffe innan nästa möte tar vid. Det mest brutala är när man diskuterar ett viktigt ämne i smågrupper och plötsligt så dyker det upp ett meddelande att man kommer att kastas ut om tio sekunder. Snacka om en digital katapult. I ett fysiskt möte så ser man inte sig själv, man kan inbilla sig själv att man är rätt så snygg. Den hårda sanningen har blivit tydlig i den digitala möteseran då jag ser mig själv i en ruta hela dagen. Dags för lunch! För egen del brukar det bli olika varianter på ägg. Trevliga luncher med kollegor känns som ett minne blott. Det är lite väl onaturligt att ringa upp kollegor och be dem äta lunch med mig framför var sin skärm.
Mitt under dagens sista möten så hörs trumpeten från ovanvåningen, distansundervisning i kulturskolan är igång. Första gången när det hände var det gulligt, men nu känner jag en gnutta frustration på att ungen inte har lärt sig spela bättre, men den känslan håller jag för mig själv. Hoppas bara mina mötesdeltagare inte hör konststycket.
Pandemin har förvandlat våra naturliga möten med kollegor till digitala träffar med abrupta slut. Jag har nästan glömt hur det känns att vandra i korridoren och småprata med den kollega som råkar gå förbi. De naturliga pauserna som ofta infinner sig när man måste ta sig från ett ställe till ett annat är ett minne blott på hemmakontoret. Det sägs att det tar 66 dagar att förändra en vana och nu har det gått över ett år. Trots saknaden av de spontana träffarna och den naturliga trängseln i lunchkön eller vid kaffeautomaten, så har i alla fall jag vant mig vid distansen. Vi längtar efter att få komma tillbaka till det normala, men tänk om det faktiskt blir svårt?
Allt tyder på ett förändrat arbetsliv framöver med hjälp av den skjuts som digitaliseringen har fått under det gånga året. Samtidigt som vi människor behöver social samvaro för att må bra. Det handlar om att bygga relationer, skapa tillit och samhörighet vilket blir mycket svårare när man inte ses.
En spaning framåt är att när vi sakta återgår till kontoren och kan ses igen, så kommer det att bli tufft att återanpassa oss, trots att vi har längtat tillbaka. Vi har vant oss vid avståndet och att hänga med oss själva samt ha möten i kavaj och mysbyxor. Jag ser ändå fram emot det nya normala!
