Det händer att man blir tackad för att man har sagt eller skrivit något klokt. Häromdagen blev jag tackad för att jag hade låtit så modlös. Det hör inte till vanligheterna. Det var en av mina allra yngsta kollegor som återkallade att vi, för ett par veckor sedan, hade blivit stående i personalpentryt på vår gemensamma arbetsplats och till en början utbytt artighetsfraser i stil med ”Hur är läget?” och ”Allt väl?”. Av något skäl minns jag nästan ordagrant vårt korta samtal. Det var någon dag efter det att de nya restriktionerna hade införts. Västsverige hade då som bäst börjat smaka på glädjen över att på nytt kunna mötas till större samlingar och börjat tro att vårt overkliga tillstånd nu äntligen gick mot något slags upplösning. Då kom bakslaget och med det nya och helt nödvändiga begränsningar.
Han och jag stöter rätt ofta ihop just i pentryt. Två ganska muntra själar. Men denna gång var det annorlunda. När han som vanligt frågade hur jag hade det, hörde jag mig själv svara något i stil med att jag tyckte att den här perioden blivit den tyngsta under hela pandemin. Detta trots att jag tillhör de som fått nåden att inte insjukna. Att det tidiga mörkret på eftermiddagarna, besvikelsen över att inte kunna mötas som förr, att inte kunna resa, att det ser ut att vänta en socialt bister vinter och så vidare, sammantaget gjort att det kändes som om jag fått själslig punktering. Att jag kände mig lite uppgiven. Modlös till och med.
Han lyssnade mest och sedan gick vi tillbaka till våra arbetsrum.
I tisdags stötte vi ihop vid kaffebryggaren igen. ”Vet du att det hjälpte mig så mycket att du sa att du kände dig modlös”, sa han. ”Jag har känt det precis på samma sätt och det var tröstande och lite uppmuntrande att du också kunde känna det så”.
Hade vi fått krama om varandra hade vi gjort det. Två modlösa själar som på något bakvänt sätt blivit lite mindre modlösa bara genom att säga att vi var det.
Ju mer jag tänker på vårt korta samtal desto mer dyrbart blir det. Och hoppfullt. Mörker plus mörker blir inte en ännu djupare svärta utan en liten, liten rännil av ljus. Det är en besynnerlig matematik det där. Halvsanna floskler om ”det kunde vara värre” och att det ”snart är över” låter bra, men sanningen är att de tär på hoppet snarare än förmerar det. Ser man inte upp blir man snart immun mot ord och det är ett farligt tillstånd.
Hopp har alltid med sanningen att göra. Alltid. Jag har svårt för att orka med de som möter vårt allvarliga läge med förnekelse eller hurtfriska slogans. Min unga kollega påminde mig om en annan väg. Det var en modlösa själars dag när vi möttes, men det blev för oss båda ett möte som fick det att ljusna en aning. Att det blev så kan ha att göra med att det är först när vi säger som det är som våra liv på allvar kan kopplas ihop med varandras. Det är där och bara där kraft uppstår. Vi fick inte vår tid på jorden för att tävla i positivism, vi är här för att hjälpa varandra att leva våra liv så sant och öppet och generöst som möjligt.
