Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Gerd Riccius, krönikör. Bild: Sören Håkanlind
Gerd Riccius, krönikör. Bild: Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Vi bestämmer själva vårt människovärde

Gerd Riccius reflekterar över det nyss gångna året och blickar framåt mot 2021. ”Pandemin har på ett skrämmande sätt avslöjat förhållanden på våra äldreboenden, där coronasjuka åldringar dömts till en kvalfull död i ensamhet. Att verka för alla de goda krafter, som kan återupprätta människovärdet – låt detta bli vårt förnämsta och viktigaste nyårslöfte någonsin”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När upphör en människas värde? Vid 77 års ålder? Eller kanske vid 86? Vem tar sig rätten att avgöra det? Pandemin har på ett skrämmande sätt avslöjat förhållanden på våra äldreboenden, där coronasjuka åldringar, utan möjlighet till läkarkontakt, dömts till så kallad palliativ vård och till en kvalfull död i ensamhet. Några har kunnat räddas tack vare anhörigas påtryckningar och förtvivlade vädjanden om medicinska insatser och läkarvård. Cyniska kommentarer har förstärkt skamlösheten: ”De skulle ju ändå dö snart”. ”Så bra, nu frigörs platser på äldreboendena”.

Etiska lagar har satts ur spel och blottat en skoningslös människosyn och en grov kränkning av människovärdet. Har vi sjunkit så djupt, att vi reducerar våra medmänniskor till en mätbar resurs, som ökar procentuellt med förmågan till produktivitet, till styrka, ungdom, hälsa och framgång? Frågorna hopar sig. Är människovärdet okränkbart? Om inte, vems värde kan ifrågasättas, den kränktas eller den kränkandes? Kan till exempel Anne Frank och Hitler anses vara ekvivalenta (likvärdiga) i sammanhanget eller är begreppet tänjbart? Tar vi vårt personliga och moraliska ansvar i denna fråga?

Min generation fostrades i en skola med det numera okända ämnet kristendomskunskap på schemat, där kärleksbudskapet och den etiska innebörden togs på stort allvar. Att försöka hålla sig till tio Guds bud var en självklarhet. Vi disciplinerades, i en anda av personligt ansvarstagande, att visa empati, tolerans, respekt och generositet. I dag förser ansvarslösa och omedvetna vuxna våra barn med våldsamma dataspel, vars groteska innehåll leder till känslomässig avtrubbning, det hatiska och hotfulla tilltalet i sociala medier och på skolgårdar normaliseras, kriminaliteten går ner i åldrarna, ungdomar luras in i drogromantikens förrädiska helvete och offrar sin sunda sexualitet och kvinnosyn, vilseledda av porrindustrins alltmer våldsfixerade och förnedrande ”taskspeleri”. Det mekaniska ifrågasättandet av goda auktoriteter har berövat de unga tillit, förtröstan och framtidstro. All denna samhälleliga och människofientliga destruktivitet skapar ett förakt och en likgiltighet för en individs naturliga värde.

Genom att på generella och befängda grunder (hudfärg, ålder, kroppslängd, sexuell läggning, funktionsduglighet, etnicitet etc) nedvärdera andra människor, bidrar man automatiskt till att sänka sitt eget människovärde. Våra livsval och gärningar är inte alltid de rätta men vi har alltid möjlighet att sona vad vi brutit, att ändra oss och på så sätt återupprätta aktningen för oss själva och vårt egenvärde.

Finns det en framkomlig väg för ett urspårat, sekulariserat land, där goda och konstruktiva krafter fått ge vika för brutalitet, profithunger och vulgaritet ? Ja, i kunskapen om människan och hennes innersta behov, i hennes längtan efter något beständigt att tro på för att finna en mening, i en tidigt insatt etisk fostran med betoning på tolerans, respekt, ansvar och empati – där bor räddningen. Föräldrar och skolan har här en övergripande, gigantisk och avgörande uppgift. Allt börjar och slutar i varje individs eget hjärta. Vi måste ovillkorligen återupprätta humanioras ställning, sluta betrakta bildning som exkluderande, odla allas våra själar och erövra den goda litteraturens, musikens, konstens och kulturens landskap. Så kan vi reparera ett sargat människovärde. Pandemin har fått oss att fundera på vad som är viktigt i livet. Först när vi dragit lärdomar av det kan vi med bestämdhet säga att de gamlas död på äldreboendena ändå inte varit förgäves.

Att verka för alla de goda krafter, som kan återupprätta människovärdet – låt detta bli vårt förnämsta och viktigaste nyårslöfte någonsin! Med hopp om ett Gott Nytt År!