Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Manilla Bergström, präst och krönikör. Bild: Per Wahlberg
Manilla Bergström, präst och krönikör. Bild: Per Wahlberg

Manilla Bergström: Vi behöver stanna upp och se på oss själva

Prästen Manilla Bergström reflekterar över varför vi människor ofta är så snabba att döma varandra. ”Ibland sneglar vi misstänksamt på andra och ibland tittar vi snett på varandra. Och många gånger gör vi så för att vi inte vill blotta vårt eget eller vågar se oss själva i ögonen”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Titta titta här, titta titta där, titta titta får ni se….”

När jag var barn lyssnade jag på all möjlig musik. Bland annat gillade jag att lyssna på Owe Thörnqvist och de fyndiga texterna han sjöng finns kvar i bakhuvudet ännu. Jag minns den där Titta titta-låten som börjar lite undervisande men som sedan går över i en retsam ton där skolbarnen börjar peka finger och skylla ifrån sig. Humor och allvar i en salig blandning.

Ibland sneglar vi misstänksamt på andra och ibland tittar vi snett på varandra. Ibland ser vi ner på varann eller är fullt upptagna med att syna alla andra i sömmarna. Och många gånger gör vi så för att vi inte vill blotta vårt eget eller vågar se oss själva i ögonen. Det är ett väldigt mänskligt beteende och något som vi alla gör. Men vi behöver ju stanna upp och se på oss själva också, inte bara se oss omkring och bedöma varandra. Även Jesus utmanade lärjungarna med frågan om varför de tittade så noga efter flisan i sin broders öga när de inte ens såg klart, då deras blick grumlades av något mycket större än en liten flisa. Hur vi än tittar och tittar så ser vi inte – för vi är inte överseende.

Vi granskar, ivrigt och ettrigt men utan tålamod, utan att backa för att få perspektiv. En konstnär som målar en tavla vid sitt staffli kisar lite, lägger huvudet på sned, går närmre för att rätta till en detalj i ljuset men backar också ett par steg för att se helheten och betraktar motivet lite på håll för att få rätt perspektiv. Och så där håller konstnären på, ett mästerverk är sällan ett hastverk, det tar tid och det kräver tålamod.

Men vi är snabba och otåliga, vi kanske inte alls vill illa men vi trillar så lätt dit. När vi är ute efter att värdera andra så blir det lätt att vi nedvärderar. Vi är så måna om att jämföra och plötsligt rankar och rangordnar vi trots att vi vet att olika också kan vara bra. Och vips så är vi igång och bedömer, dömer och fördömer, kritiserar och kategoriserar, jämför och sätter etiketter, pekar ut och skyller ifrån oss i stället för att stanna upp och se på rätt sätt. Vi har inte alltid det tålamod som vi skulle behöva ha med varandra. Men allra minst tålamod har vi nog med oss själva och vårt eget.

Jesus stannar upp och hjälper oss att ställa frågan: Varför gör vi så här, varför är det viktigare att leta fel än att vilja se klart?

Jag tror att han vill få oss att se allt det som är rätt i stället för att fastna i detaljerna. Jag tror att jag behöver höra, om och om igen, att det finns många olika rätt och inte bara ett enda rätt och att resten är fel. Det beror på hur man ser det. Vi behöver ljus i bilden så att vi ser nyanserna och inte bara tror att det är svart eller vitt eller en suddig bild i gråskala. Och kanske inser vi att den konstnär som målar den bild som du och jag är en del av, betraktar oss med en varm blick som ser alla färger och nyanser. Det är en kärleksfull blick. Med ögon som verkligen ser, med en blick full av tålamod, nåd och kärlek.