Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Anna Berglund
Bild: Anna Berglund

”Vi behöver kärlek, förståelse och välkomnande”

Yorsalem Sahle lämnade sin barndoms Eritrea som fjortonåring när hon riskerade militärtjänstgöring. Det blev en skräckfylld resa som länge låg inkapslad som ett ruvande mörker inom henne. Nu fem år senare kan hon berätta och lättnaden lämnar plats åt trygghet, ljus och framtidstro.

Vi sitter på takrestaurangen på hotell Palace i centrala Göteborg där Yorsalem jobbar extra på helgerna. Servitörerna hejar, frågar hur det är och hennes bruna ögon skimrar till. Hon utstrålar skörhet, mod och värme på samma gång, Präglad av en tonårstid i gungfly och ett trevande efter fotfäste i Sverige, efter att som fjortonåring lämnat sin barndoms Eritrea. Ett land präglat av strider, otrygghet och förtryck.

– Eritrea är inte ett fritt land och det finns ingen framtid där, säger hon bestämt och berättar hur hon 2014 riskerade kallas in till militärtjänstgöring, vilket kunde bli tre månader eller trettio år. Så hennes föräldrar betalade för att ge henne en bättre framtid, långt från allt hon höll kärt och bort från dem.

– Jag hittar inte alltid orden att förklara känslorna, säger hon och då saknar hon sitt modersmål, men ibland är allt bara obeskrivbart. Jag lovar försöka formulera medan jag lyssnar på vidden av utsatthet och kampen för ett bättre liv.

Vandrade till fots

Först gick hon till fots över gränsen till Etiopien och till kusinen Rahwa som skulle med på resan och sen vidare mot Sudan. Yorsalem berättar om människosmugglare som inte brydde sig om att folk dog längs vägen, hur de våldtog och slog. Väl framme i Sudans huvudstad Khartoum kom de inte vidare eftersom IS härjade i området.

– Jag var ständigt rädd, säger hon och rösten blir svajig när hon försöker beskriva skräcken över osäkerheten i väntan och fasorna som ännu låg framför dem.

– Inför nästa etapp fick vi ta en preventivspruta för att inte bli gravida.

Det knyter sig i hjärtat, att en fjortonåring på flykt ska ha med i beräkningarna att bli våldtagen. Hon ser min blick.

– Men det gick bra, de hände inte oss yngre något, säger hon med ett tappert leende. Först efter sju månaders påfrestande väntan var vägen till Libyen möjlig. I öppna lastbilar for de genom Sahara-öknen på en veckolång mardröm genom sandlandskapet.

Vattnet var utspätt med bensin

– Det var hett, vi var hungriga och törstiga. Den mat vi köpt i Khartoum behöll smugglarna för att sälja och vattnet vi fick var utspätt med bensin för att vi skulle dricka mindre. På andra sidan öknen stannade gruppen i en liten by där alla var tvungna att betala för att komma vidare till huvudstaden Tripoli.

– Kunde man inte betala lämnades man där eller dödades direkt, suckar hon. Sen packades flyktingarna in i mörka, trånga containrar utan luftintag. I gruppen fanns både gravida och små barn.

– Vi fick inte ha vatten med oss för om något rann ut skulle vi avslöjas och barnen fick sömnmedel så de skulle vara tysta. Det var en fruktansvärd resa, man blir sjuk i huvudet av alla tankar och folk överallt, säger hon lågt.

I Tripoli togs de till en gammal nedlagd fiskfabrik där de skulle vänta tills båten över Medelhavet skulle ta dem den sista vanskliga etappen.

Våld och misär och rädslan för att dö på havet

– Det vart fullt av människor överallt, dålig mat och bara två toaletter och ont om vatten. Folk fick skabb och blev sjuka. Yorsalem beskriver platsen med mörk blick, och även om de yttre omständigheterna med våld och misär var fasansfulla var den inre rädslan inför båtresan värst, vetskapen att de kunde dö där på havet.

– Man sitter bara och väntar, det tär och ibland ville jag bara att det skulle ta slut. Jag fick så mycket ångest, ibland sov jag hela dagar, ibland kunde jag inte prata.

Efter ett par veckors väntan gick Yorsalem och drygt 200 flyktingar ombord på en stor båt.

– Mitt på Medelhavet dog motorn. Folk fick panik, började skrika och be till gud. Det händer så mycket, varje ögonblick är så långt. Man tänker bara på att överleva.

När kustbevakningen kom var Yorsalem i dåligt skick, svimmade och drabbades av panikkänslor. De tog med henne till sjukvårdare i land, i Italien, medan kusin Rahwa blev kvar på båten. Kusinen som under hela resan blivit hennes enda trygghet, hamnade så småningom i Holland. Yorsalem fick hjälp av frivilligorganisationer, blev starkare och fortsatte resan norrut. Längs vägen träffade hon andra på drift som bildade en slags gemenskap. Landsmän gömde henne på tåg, lånade henne pengar och till slut nådde hon Sverige i augusti 2015, efter tre månaders på väg, nästan ett år efter hon lämnat sitt hem i Eritrea.

Hamnade i trygghet till slut

– De tre månaderna kändes som tre år, säger hon. Hon minns ankomsten till Malmö och att solen aldrig gick ner. Sen vinterns snö som gjorde henne lycklig. Och längtan hem. Dubbla känslor för en femtonåring som till slut landade på ett boende på Tjörn.

– Jag kände mig äntligen trygg, men mycket ensam, alldeles tom i hjärtat. För trots att hon klarat den svåra resan, var i trygghet och hade uppehållstillstånd, var hon vilse och olycklig.

– Det var svåra år, jag var inte mycket i skolan, min kropp och själ var avstängd, säger hon allvarligt. Men så träffade hon paret Per och Inger som själva hade arbetat i Eritrea för Röda Korset och hon flyttade hem till dem 2017.

– Då vände livet, jag behövde kärlek, de gav mig det och räddade mig. De lyssnade, jag pratade och de har aldrig tröttnat på mig, utan låtit mig vara som den jag är, säger hon om livet som långsamt värmdes upp.

Har en familj i varje värld

– Jag har fått en extra mamma, pappa och syskon och det känns helt naturligt. Jag har en familj i varje värld, säger hon och rösten får ny klang.

Nu läser hon in gymnasiet på Löftadalens folkhögskola i Halland och tar studenten nästa sommar. Hon trivs att bo på skolan, närheten till de andra som blivit som ännu en familj.

I takt med att hon blivit starkare, hittat sammanhang och trygghet har hon börjat berätta om resan som i över fem år legat som en hård klump i hennes inre och stulit utrymme. Hon har skrivit och pratat om sina upplevelser, satt ord på känslorna. Trycket inuti lättar sakta och de skrämmande minnena minskar i kraft och lämnar plats åt nya. Hennes blick är stadig, svenskan flyter på och hon utstrålar så mycket kraft. Hon kan äntligen drömma fritt.

– Jag skulle vilja bli skådespelare eller åka utomlands och plugga. Det är så mycket jag är nyfiken på. Och när jag blir svensk medborgare och får pass kan jag hälsa på min familj i Eritrea. Fast jag är där jag vill vara, tillägger hon raskt.

Yorsalem vill vara en röst för alla unga som tvingas ut på livsfarliga resor undan våld, förtryck och krig. Att det räcker nu. Orden vädjar till empatin i våra hjärtan.

– Alla vi som kommit från andra länder flyr från något och när vi kommer hit är det för att få frihet, ett bättre liv. Vi behöver kärlek, förståelse och välkomnande. Så bjud gärna in, öppna upp, så blir det lättare för oss att hitta in i samhället, säger Yorsalem mjukt, tacksam över allt hon fått här i Sverige, även om priset var högt. Livsresan som lärt henne alltings skörhet och skönhet.

– Till alla unga som ser de små problemen vill jag säga, lyft blicken och se vad ni har.

Yorsalem Sahle

Ålder: 22 år

Bor: Åsa och Skärhamn

Familj: Inger och Per i Skärhamn

Gör: Studerar vid Löftadalens Folkhögskola

Intressen: jobba med folk

Drömmer om: en bra framtid i Sverige

Bakgrund: Gränskriget Etiopien-Eritrea

När Eritrea frigjorde sig från Etiopien och blev självständigt 1993 lyckades parterna inte lösa en rad viktiga frågor om gränsdragning, handel och valuta och när Eritrea 1998 intog den lilla orten Badme vid gränsen utbryter strider. Mellan 1998 och 2000 utkämpade Etiopien och Eritrea ett krig som utlöstes av en gränstvist. Upp emot 100 000 människor dödades i striderna innan ett fredsavtal ingicks 2002. Läget förblev dock oroligt längs gränsen och först 2018 inleddes en verklig avspänning. Idag utkämpar Etiopien och Eritrea ett annat krig, på samma sida av stridslinjen, för att kväsa ett uppror i den etiopiska delstaten Tigray.

Källa: utrikespolitiska institutet

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.