Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Just där, där ambitionerna får ledigt en stund, öppnar sig en plats där det är gott att vara. Det är den sortens möten som ger rytm och tyngd åt vår tillvaro i den här världen", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika. Bild: Bertil Ericson, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Vi är inte på väg någonstans, vi är här

I sin helgkrönika utgår prästen Tomas Sjödin från den kanske viktigaste och mest grundläggande berättelse om kärlek som han upplevt. "Nedlusade av agenda-samhällets intentioner och krav på avkastning och nytta framstår de möten som ingenting vill som ovärderliga och kanske rent av livräddande", skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag mötte ett ungt par som berättade att de arbetat en tid i ett biståndsprojekt, jag vill minnas att det var någonstans i Sydamerika. De bodde under dessa månader i en by som var nästan helt avskuren från moderniteten, ett primitivt liv utan det mesta som vi håller för självklart. Snart upptäckte de att det fungerade väldigt bra, att det är mycket man inte behöver.

Gradvis blev de bekanta med några av byborna och en dag kom en av männen till deras hydda på spontanbesök. Han hälsade så sitt sätt, satte sig på golvet precis innanför dörren, drog upp sina knän och blev sittande där. När de frågade om han ville ha något att äta skakade han på huvudet. De gjorde ett försök till, en kopp kaffe kanske? En vänlig men avböjande huvudskakning även där. Efter en stund gick han, utan ha framfört sitt ärende.

Paret fann hans agerande besynnerligt och försökte komma på vad han kunde ha velat? De gissade att det var avsaknaden av ett gemensamt språk som gjorde att han inte fick sitt ärende framfört.

Han återkom dagen efter och samma sak upprepades. Han stannade lite längre den här gången, men skakade på huvudet åt alla deras förslag och erbjudanden. Sedan gick han igen och lämnade paret än mera brytt. Det hela upprepade flera dagar i rad. Till slut kom de på det: Han ville ingenting. Han ville bara sitta en stund innanför dörren till deras hydda.

Kanske är detta den viktigaste och mest grundläggande berättelse om kärlek jag någonsin hört. Nedlusade av agenda-samhällets intentioner och krav på avkastning och nytta framstår de möten som ingenting vill som ovärderliga och kanske rent av livräddande. Tanken på att allting skall leda någonstans, och liksom löna sig, är förödande för kärleken. Kärleksmöten i grunden avsiktslösa. Är de inte det kan man befara att kärleken sitter löst.

I min värld är relationen till Gud även den en kärleksrelation och utgör därmed inget undantag från den regeln. Som all varaktig kärlek bygger den på att man först och främst bara vill vara tillsammans, så är också relationen till Gud djupast sett sådan. Den är naturligtvis mycket annat också, men detta är själva golvet.

Platsen på golvet i Guds kärleks hydda är, om man tänker så, den förnämsta platsen i tillvaron. Man måste inte ha ett ärende för att sitta där en stund. Man slipper vilja något. Inget skall utföras och inget rapporteras. Och just där, där ambitionerna får ledigt en stund, öppnar sig en plats där det är gott att vara. Det är den sortens möten som ger rytm och tyngd åt vår tillvaro i den här världen.

Än större blir det om man vänder på bilden och tänker att det är Gud som gästar vår hydda i denna vackra, men ibland så febriga, värld.

Gud kanske inte heller alltid vill något? Mer än att bara sitta där en stund och värma våra liv med sin närvaro. Som att Gud ibland måste få viska till oss: "Vi är inte på väg någonstans, vi är här".