Man får en alldeles speciell relation till platser som man bara stannat till på när man varit på genomresa. Jag har ett sådant minne från en bilresa ner genom Europa för många år sedan. Trafiken var tät på tyska Autobahn. När det blev det lunchtid tog vi, på måfå, av för att hitta något mindre samhälle att äta i. Vi körde ett par mil ut på landsbygden och kom till en liten stad som jag varken kommer ihåg var den låg eller vad den hette. Vi ställde bilen vid torget och utforskade sedan staden till fots. Det skulle visa sig att vi hamnat i en alldeles charmerande liten stad med korsvirkeshus och välkomnande människor. Ett gökur i kolossalformat var områdets sevärdhet. Vi åt en alldeles utsökt lunch med bratwurst och surkål och tog oss efter det tillbaka till motorvägen och vidare mot vårt mål.
Jag vet inte hur många gånger vi har pratat om den där lilla avstickaren under de drygt tjugo år som gått sedan dess, och jag är nästan helt säker på att vi inte skulle uppleva staden lika charmerade om vi letade oss dit igen. Den fick sin laddning av att den var ett tillfälligt stopp på en längre resa.
I går dök den där staden upp i tanken igen. Jag är tjänstledig en månad från mitt jobb för att avsluta ett bokprojekt och på lediga stunder läser eller lyssnar jag på böcker som kan hålla skrivarglöden uppe. Just nu ”In praise of the useless life” av trappistmunken Paul Quenon, lärjunge till den mer namnkunnige Thomas Merton i klostret Our lady of Gethsemani i Kentucky, USA. I förbigående berättar Quenon om att det under en period då det blåste en vind av entusiasm genom kommuniteten, sökte sig många dit, och att en av dem var broder Odilo, en ovanlig, vimsig, närmast febrigt kreativt man. Han var kort och knubbig, hade rött skägg och älskade operamusik. Han var själv utrustad med en utsökt, irländsk tenorstämma. Quenon beskriver målande hur broder Odilo, på gamla dagar använde sin lediga tid till att själv sjunga solopartierna till skivinspelningar av stora operaverk i sin cell. Men också att han såg ut att vara en ensam, längtande människa och att han varje gång han gick genom köket log och sa ”Just passing through”. Kanske ett passande epigram över hans liv? skriver Quenon.
Det är en vemodig tanke det där, men också obeskrivligt vacker. Vi är bara på genomresa i den här världen, vi kommer från Gud och är på väg tillbaka till Gud, en djupt rotad kristen tanke som inte gör jordelivet mindre viktigt. Tvärtom, taget på allvar skapar det ett slags ansvarsfull lätthet, en varsamhet med livet. Vi skall inte vara här för evigt, men medan vi är här skall vi ta till oss det som blev vårt liv – bära detta sköra liv som man bär en skada fågel ungefär – och försöka lämna vår tillfälliga boplats, så oförstörd det bara går, efter oss till nästa generation. Kanske till en smula vackrare, som ett eko av en opera?
Jag skall i alla fall njuta denna dag av tanken på munken som vet att han är ”just passing trough” och hanterar det genom att sjunga opera i sin cell.
