Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

VG:s julklappstips: böcker om whiskey, bollar och bodar

VÄRLDENS GÅNGS JULKLAPPSTIPS: John Brovik har botaniserat i litteratur med stänk både av saltvatten och whiskey.

Det lackar mot jul och VG:s boklår bågnar av böcker som är en fest för alla sinnen. Här finns en ljuvlig resa Irland runt på jakt efter whiskeyns själ. Brödet som kulturbärare i bagarstaden Alingsås. Strövtåg på vackra Härmanö och fantastiska hus med människor och minnen i Västra Götaland.
Vem visste väl att Irish Coffe uppfanns en iskall vinterdag på Shannons flygplats 1942? Trafiken över Atlanten sköttes vid den här tiden av bredbukiga flygbåtar som tog 17 timmar på sig över till Amerika. En långfärd för 36 passagerare med egen koj att sova i och middag på linnedukar med finporslin och kristallglas.
Men den här vinterdagen får planet vända. Motvinden är för stark och ett gäng trötta och frusna passagerare vacklar av på Shannon. För att värma folk hittar kocken Joe Sheridan i ett inspirerat ögonblick på en varm drink med socker, whiskey, kaffe och vispad grädde. Succé direkt. Irish Coffe är född.


Det här är bara ett litet stickspår i boken I gott sällskap (Carlssons) skriven av Robert Hermansson och ömsint illustrerad av Stig Fyring. Här finns mängder av pikanta anekdoter, nerslag, otroligt märkliga historier och udda upplysningar om till exempel John Lennons köp av ön Dorinish Island och att George Bernard Shaw skrev en kvarts miljon brev för hand. 
Och så förstås fantastiskt detaljerade upplysningar om hur man gör god irländsk whiskey, en stor konst som det är få förunnat att behärska.
Flanören och målaren kallar Hermansson/Fyring sig i boken. Ett samkört radarpar med smaklökarna trimmade av whiskey som hyr en blå Mini Cooper för en road trip Irland runt, på spaning efter whiskeyns själ och ursprung.
Det är en långsamhetens lov som sjungs över sidorna när målaren och flanören kryssar sig fram genom landskapet. Ofta kör de fel, kommer vilse, men hittar på något underligt sätt fram till målet utan att egentligen ha vetat om att de varit väck på vägen.
Den irländska historien är ständigt närvarande, blodig och tragisk. En historia som driver flanören till djupdykningar i det irländska eländet med den stora hungersnöden i mitten av 1800-talet i särskilt fokus.
Det här är kunnigt och intressant. Men bäst är ändå boken när våra resenärer i maklig takt betar pub efter pub, destilleri efter destilleri, varumärke efter varumärke längs whiskeyns långa, vindlande historia.


Men varför stavas den irländska whiskeyn med e? I boken finns svaret, en resa i livsnjutningens spår där målet för resan är att prova en ny sorts whiskey varje dag (Tullamore, Tyrconnel, Red Breast, Connemara, Inishoven, Slane Castle, Paddy, Black Bush, Kilbeggan ...)
Ta glaset, se bärnstensfärgen och konstatera: att hålla ett glas irländsk whiskey mot ljuset är en vacker syn. Sen, avsluta varje dag med försvarlig bit ost, generösa stycken Crozie Blue, mjuk och mjäll. Till det ett passande rött vin. 

Så arbetar sig flanören och målaren långsamt fram över Irland. Med tecknarblock och Moleskinskrivbok med beige papper. Och upplysningen: flanören skriver alltid med reservoarpenna. Ja, det är härligt. Jag har varit i gott sällskap.
I Den glade bagaren i San Remo sjunger Evert Taube att den glade bagaren bakar det bästa bröd som fås/det bakas inte bättre/ej ens i Alingsås. Jag har aldrig tänkt mycket på det där Taube sjunger om Alingsås förrän jag läser boken Bageristaden Alingsås bagerier under fyra sekler (Fortuna Förlag).
En liten fin bok, och en charmig berättelse om brödet som kulturbärare från medeltiden och framåt, tryfferad med recept och läckra bilder på alla sorters bröd som bakas i staden – barkis, fullkornsbröd, tyskt surdegsbröd, vörtbröd, hålkaka, fröken Gerdas karriärslimpa...


Boken är skriven av tre författare: ett bagarbarn, ett barnbarn till en brödutkörare och en formgivare med norsk kärlek till bröd som åts morgon, middag och kväll. Förutom en kärleksfull bild av Alingsås alla bagerier under 400 år får jag också nerslag i yrket genom historien, hur hårt det var att vara bagare förr. Nattens vita slavar kallades de på 1800-talet och kunde ha en arbetstid på över 80 timmar i veckan.
I Härmanö Ränna får man se upp i semestertider. Tusentals båtar av alla de slag som ska upp eller ner i rännan. Och så färjan ut till Käringön förstås, som brukar ha fullt skaft genom leden.
Går man norrut så har man Härmanö på babordssidan. Långsträckt, svindlande vacker ö beskriven av Lars Olander med redaktion i boken Stora Härmanö Gårdarna-husen-människorna-historia-geologi-natur (Båtdokgruppen).
Boken om Härmanö är en kartläggning av ön, av kompletta mantalslängder och landskapet i samspel. Historien kommer nära i skildringar av minsmällarna på öns västsida under krigen, om konsten att vraga, att ge sig ut vikarna efter stormen och skörda drivande timmer från förlista skepp som kunde värma frusna kustbor under långa vintrar.

Hus som kulturminne, byggnader som del i det kollektiva medvetandet är temat i den stora, vackra boken Hus människor minnen (Bohusläns museums förlag) sammanställd av en redaktion med Eva Björkman, Lena Emanuelsson och Viveka Overland som basat över en hel stab av författare med olika specialinriktning – antikvarier, arkitekter, historiker, byggnadsantikvarier. 
Det är en intagande bok på tjockt, matt papper som är en ren njutning att hantera. Historien flyter förbi i en kavalkad av spännande hus, Gunnebo Slott, Sundsby Säteri, Torpet Solliden, Bremerska Villan, Ostindiska huset, Vita Gaveln, Nya Elementarläroverket för flickor och många fler.

Man kan stanna upp varsomhelst. Själv fastnar jag fastnar jag för de små sjöbodarna i Valsäng på Tjörn med sin sällsamt vackra patina, jag klättrar upp till lotsutkiken på Smögen där man fick syn på briggen Nymph (bakgrunden till Evert Taubes Briggen Blue Bird av Hull), tittar in hos konstnären Carl Wilhelmsson i ateljén på Fiskebäckskil, sen Fattighuset på Stampen, Härlanda Fängelse, Repslagarbanan i Älvängen… 
Varje hus får en lagom lång beskrivning som gör att jag inte fastnar utan ivrigt går vidare till nästa hus, nästa plats i denna oupphörligt fascinerande resa i tid och rum.

John Brovik 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.