Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Veronica är frivilligt redo att gå till försvar

Kåkinds kompani, 2:a pluton, på Skaraborgs regemente består av 120 unga krigare. De gör frivillig militär grundutbildning. Veronica Strandberg är en av nio tjejer.

19-åringen har pigga ögon, verkar klok och vet vad hon vill. Veronica knöt näven i byxfickan när hon hörde att de som är ett eller två yngre kan få göra värnplikten från nästa år.
– Varför är jag inte född 99 eller 00? tänkte jag.
Tanken på att gå in som frivillig i GMU, militär grundutbildning, dök upp.
– Vissa tyckte det var jättehäftigt, andra rynkade på näsan och frågade ”varför då? Ska du göra detta frivilligt?” Jag ser det som en bra livserfarenhet, jag får gratis boende, god mat och en topputbildning i ledarskap.

Spänningen släppte när Veronica fick beskedet att hon kvalat in.
– Det var något speciellt när jag fick veta att jag klarat alla tester och skulle inställa mig den 24 juli. Tankarna for runt i huvudet om jag skulle hamna bland människor jag inte skulle tycka om.
Handboll hade ända sedan hon var liten tagit mycket fritid för Veronica, som fått speltid för Torslanda HK i allsvenskan.
– Jag tog alltid en ledarroll. Så ser många mig, både i handbollen, i och utanför skolan. En av mina egenskaper är att jag är modig, jag säger vad jag tycker. 

Du verkar vara trygg i dig själv?
– Ja, jag vågar göra fel, ta initiativ och vara ifrågasättande. Jag drar mig inte undan, även om det är många killar omkring mig. Även då kan jag ta kommandot. En del störs av det, men inte i Försvaret.

Hur är du som person?
– Jag är känslofylld, visar när jag är glad, arg eller ledsen. Jag är öppen, modig, driven, gillar nya utmaningar.
Hon framhåller den goda stämningen i gruppen.
– De i mitt rum och min grupp tycker det är kul att jag är med. Det är genomgående vettiga människor. Psykologerna har gjort ett bra jobb, de har lyckats välja rätt personer.

Men elva grabbar på luckan sätter sin prägel.
– Det blir väldigt grabbigt. Det märks på skämten och det är mycket pruttar. Killar och tjejer är olika, det kan vi inte ändra. Men jag är en i gänget. De respekterar mig när jag vill sätta gränser. När vi ska byta om säger jag "nu får ni kolla bort". Fem minuter för en kisspaus räcker inte för oss. Det tar befälen hänsyn till. 
Det militära uppfattas som en manlig miljö.
– Men vi tjejer klarar det som krävs. Och vi har kvinnliga befäl som förebilder. Men det behövs fler tjejer till försvaret.
Tuffast var de två första veckorna när mycket information skulle nötas in, hur man står, marscherar och hur befälen tilltalas.

Veronica har en killkompis som gjort de här månaderna.
– Hans bästa råd var "håll ut". För i början är det kämpigt. Sedan blir det bättre dag för dag. Fast mamma var lite orolig.
Gruppen har hunnit med att sova i tält under en regnig natt och att åla i lera.
– Vi gick i en bäck med vatten upp till hakan i nästan fyra kilometer – med full utrustning. Vi fick åla under stockar. Det kallas att bygga pannben. Kravet är att alla ska med. Där jag hade svårt fick jag hjälp, mina kamrater fick hjälp av mig vid andra moment. Viktigast var att alla var samlade.

Efter tre månader ska Veronica läsa till gruppbefäl, hon har redan prövat den rollen.
– En av de tuffare grejerna blir AGU, att aldrig ge upp. Ett test på allt vi gjort, den blir avgörande för fortsättningen. Vi ska vara ute i skogen i elva dygn med lite sömn, lite mat och hög påfrestning. Nervöst men kul. Det blir största utmaningen.
– Hon har driv, konstaterar kapten Mikael Lindström, kompanichef på P4 i Skövde.
Sista tiden fram till juni kommer Veronica att vara placerad på Gotland, där den svenska militära närvaron ska öka.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.