Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Jag tycker att respekten för politik och politiker måste återupprättas", skriver Peter Währborg i sin vardagskrönika. Bilden till vänster är från i plenisalen i riksdagshuset vid riksmötets öppnande i höstas. Bild: Jonas Ekströmer, Stefan Berg

Peter Währborg: Vem kan man lita på?

I sin vardagskrönika resonerar Peter Währborg till det sjunkande förtroendet för våra folkvalda politiker. "Man frågar sig varför en av demokratins hörnpelare håller på att rämna och vilka konsekvenser det får för medborgarnas tilltro till det samhällssystem vi bygger våra liv på", skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Få saker är så stressande som bristande tillit. Ännu värre är det att upptäcka att den eller det man litade på inte visar sig vara värd den tilliten. Brist på sådan tillit har knäckt många äktenskap och havererat lika många projekt av olika slag. Demokrati är ett sådant gemensamt projekt som förutsätter ömsesidig tillit mellan människor. Tilliten till demokratin i sin tur förutsätter förtroende, det vill säga att det som utlovats uppfylls av de eller den man litade på för att man ska våga lita på dem i fortsättningen.

Politikernas förtroende sjunker allt mer och ledande företrädare för de olika politiska partierna förlorar allt mer i tillit och förtroende i befolkningen. Man frågar sig varför en av demokratins hörnpelare håller på att rämna och vilka konsekvenser det får för medborgarnas tilltro till det samhällssystem vi bygger våra liv på.

Kanske måste vi lära oss att skilja på politik och politiker. Politik är lika ofrånkomlig som nödvändig. Det är politiken som bygger samhället med dess möjligheter och begränsningar. Problemet är att allt färre är intresserade av att lyssna till politikernas retorik. Kanske därför att de mest levererar schablonmässiga predikningar, inte sällan självupptaget, ironiskt och fundamentalistiskt. Ofta är retoriken så enögd och enfaldig att människor tappar både sin lust till politik och framförallt förtroendet för politikerna.

Tillfrågas en politiker i exempelvis en nyhetssändning rabblar man sitt partiprogram på ett klichéartat sätt i stället för att svara på den fråga man fått. Det blir en fars där det gamla svenska ordspråket ”Mången går annans bud och uträttar eget ärende” får nytt liv.

Politik tycks mig för viktigt för att utövas av politiker. Ska man nå källan för den tilltagande förtroendekrisen måste man nog simma mot strömmen. Klokhet är inte att fokusera på nästa val utan snarare på nästa generation. Lika föraktlig som kvartalskapitalism är enligt mitt förmenande fyraårspolitik.

Kanske bör de parlamentariska förutsättningarna ändras så att den politiska handlingskraften inte äventyras av bisarra experiment där ett eller två partier ska regera på ett eller två andra partiers program. Kanske bör politik bli en viktigare del av undervisningen i skolan så att vi alla lär oss kritiskt granska de ideologier och svamliga extranummer politikerna bjuder på. Kanske bör de valbara kandidaterna i skilda val presentera sig, sin ideologi och politik i stället för att bjuda ut sig som Coca Cola-flaskor på affischer och reklamblad.

Jag tycker att respekten för politik och politiker måste återupprättas i en värld där det blir allt tydligare att några få personer med extrema maktambitioner alltid har två motiv, det officiella och det verkliga. Historien har med all önskvärd tydlighet visat att brist på tillit är katastrofal. Dags för självrannsakan!