Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pontus Bäckström, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Hofgren
Pontus Bäckström, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Vem är Gud i corona-tider?

I sin helgkrönika skriver Pontus Bäckström om kyrkans roll som på många sätt har förändrats under den pågående pandemin. Åtskilliga gudstjänster och andakter sänds digitalt. ”Aldrig förr har så många försökt göra så mycket som de inte kan för så få”, konstaterade en kyrkomedarbetare lite skämtsamt och syftade på den omfattande produktionen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vem är Gud i corona-tider? Nu när människor skall stanna hemma och kyrkorna inte längre kan vara en plats för sammankomst har sociala medier översvämmats av ett oräkneligt antal gudstjänster och andakter. ”Aldrig förr har så många försökt göra så mycket som de inte kan för så få”. Så beskriver en kyrkomedarbetare, lite skämtsamt och med viss självironi, den omfattande produktionen. Gud är föremål för bön, för de som drabbas, de som kämpar. Budskapet och gudsbilderna som förmedlas är tröstande och delande.

På 1300-talet, när digerdöden drog genom världen, lät det annorlunda. Sjukdomen sågs av många som Guds straff och genom botgöring skulle Guds vrede blidkas och mänskligheten skonas. Den gudsbilden återfinns både i de bibliska berättelserna och hos kristna fundamentalister, när någonting hemskt inträffar, typ ”skyll er själva, syndens lön är döden”. Corona är inget undantag. Religiös tro lockar inte alltid fram det bästa hos människor. Tur att vi kan hitta Gud på andra ställen.

Författaren och journalisten Göran Greider förlorade sin mamma för inte så länge sedan. Hon blev 94 år och dog på ett äldreboende i sviterna av corona-viruset. Familjen, barn och barnbarn, kunde inte besöka henne på grund av smittorisken, utan fick kommunicera via en sjuksköterska som stod med en mobiltelefon bredvid mamman.

Det är en erfarenhet som delas av många nu, när besöksförbud råder och människor dör ensamma, utan sina anhörigas fysiska närvaro. Det är ett existentiellt undantagstillstånd, som är känslomässigt svårt för alla som tvingas vara där: för den döende själv, de anhöriga och sjukvårdspersonalen. Vi vill hålla i handen, röra vid varandra, vara nära. Det kan vi inte nu.

Under sin mammas sjukdomstid gjorde Göran Greider ett inlägg på sociala medier. Ett av få inlägg som handlat om Gud och vem Gud är. Han skrev: ”Gud botar ingen sjuk. Men kan kanske någon gång få den sjuke att inte släppa taget om livet. Det är det enda jag tror om Guds närvaro i denna värld”.

Greiders tweet drabbar mig. Det är en gudsbild som handlar om närvaro och inte om makt. En Gud som kämpar, som kanske någon gång, inte alltid, inte allsmäktigt, utan kanske någon gång kan få den sjuke eller den som kämpar, den som är på väg att ge upp, att orka lite till. Det är vackert och hoppfullt.

I dikten ”Kort paus i orgelkonserten” skriver poeten Tomas Tranströmer: ”Och jag vaknar upp till det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”.

Ordet ”kanske” är underskattat. Det är inget för de tvärsäkra och övertygade, men för oss som vacklar, försöker hitta fram och hålla ihop är det längtan och hopp.

När människor kliver ut på balkongerna i det sargade Italien och sjunger tillsammans står Gud längst bak i kören: ”Varde ljus”. När sjuksköterskan ser Göran Greiders mamma i ögonen och håller fram mobiltelefonen är det hon som är Guds kropp och händer just där och just då.

Vi bär Gud och Gud bär oss, som ett dansande par i en vemodig vals, i en trotsig tango. Så vill jag tro om allt. Det goda kan ske. Och när det sker, då sker Gud.