På ett lätt bohemiskt etablissemang i en mellanstor svensk stad sitter en medelålders man i gul skjorta och dricker tjeckisk öl. Fast det är krig i Europa måste man ju roa sig ibland. Möblerna i lokalen är udda och skamfilade: rangliga pinnstolar blandas med slitna sammetssoffor och jag kan svära på att ett av borden är likadant som det min mormor och morfar hade i tv-rummet i sin källare i Fjällbo, dock betydligt mer märkt av tidens tand. Man ser otaliga ringar efter glas och flaskor på den del av teakbordet som inte täcks av mosaik. Min mormor hade inte accepterat detta, hos henne använde man glasunderlägg.
På väggarna hänger konst av lokala konstnärer, en brokig mix av landskapsmåleri, fotografier och mer diffusa verk (modernistiska?). På en vägg hänger några pinnar i snören. Jag är osäker på om de tillhör konsten eller är just, eh, pinnar i snören.
Mannen i den gula skjortan är skolbibliotekarie och min vän. På fritiden skriver han noveller, gör podradio och springer marathon. Vi talar om jobb, böcker, musik och löpning. Själv rehabiliterar jag en bruten fotled och har ganska långt kvar tills löpträning är att tänka på, men min vän tränar ivrigt på och är anmäld till Köpenhamn marathon i maj.
Strax före trappan får en liten avsats mannen att snubbla och sånär slå omkull en golvlampa med blekgul skärm.
I Köpenhamn har jag varit många gånger, men marathon har jag än så länge aldrig gett mig på. Någon gång ska det dock bli av, fast det dröjer förstås.
Vid ett bord strax intill oss diskuterar ett gäng i 25-årsåldern högskoleprovets ordförståelse-del.
– Men hallå, alla vet väl vad en parkas är? Hur kunde du ha fel på den? säger en tjej med hornbågade glasögon och hängselbyxor.
Den anklagade, en ung man med 70-talsmustasch och rutig second hand-kavaj, skruvar på sig och försvarar sig så gott han kan.
– Jag var så säker på att det var en hundras. Det låter ju bra: “Vilken söt liten parkas-valp!”.
Medan sällskapet skrattar åt felsteget går mannen i second hand-kavaj för att köpa en ny öl. Han ser lite lätt förorättad ut när han med raska steg beger sig mot trappan som leder ner till baren. Strax före trappan får en liten avsats mannen att snubbla och sånär slå omkull en golvlampa med blekgul skärm. Detta faktiska felsteg får en del gäster att tystna och ett par sekunders pinsam stämning uppstår. Mannen har nu handen på golvlampan och gör ett försök att rädda upp situationen.
– Jävla lurig avsats det där. Jag ska be dem märka ut den med någon slags tejp.
Han rättar till lampan och försvinner sedan ner för trappan med raska steg. När han kommer upp igen noterar jag att han köpt sig en öl samt ett litet glas med något starkt.
Min vän och jag plockar ihop våra saker, vi ska vidare på konsert. Jag tar mig mödosamt nerför trapporna med mina kryckor och är extra noggrann vid den där avsatsen.
Väl ute har det precis börjat mörkna. Men fast det är mörkt känner man små förnimmelser av vår i luften; en slags värme, en doft av något som gror eller knoppas och ljudet av människor som rör sig i lite tunnare plagg. i parken utanför teatern där konserten ska äga rum ser jag en lurvig liten hundvalp som leker, skuttar och stojar med en trött husse på andra sidan kopplet. Valpen vet förstås ingenting om att det pågår ett krig i Europa, den funderar inte heller kring löpträning, högskoleprov eller fotleds-rehabilitering. Men att det är vår, det har den alldeles säkert förstått. Jag vet inte vad det är för ras, men tänker att parkas hade varit passande.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
