Peter Wieselgren var domprost i Göteborg. Han var förresten också litteraturhistoriker, poet, psalmförfattare, personhistoriker, småländsk lokalpatriot, urkundsutgivare, fornforskare, tidningsredaktör, runstenstolkare och biblioteksman. Han utgav det De la Gardieska familjearkivet i 20 band, försökte skriva en medeltidshistoria på 3 500 sidor, publicerade nationalromantiska diktsamlingar, översatte bitar av Iliaden, samlade folkminnen, var redaktör i några tidningar där han skrev det mesta själv, skrev Sveriges litteraturhistoria i fem band, Sveriges brännvinshistoria, Karl XIV Johans historia, Smålands historia, om frimureriet, om Svenska kyrkan, teologiska stridskrifter, pamfletter.
Han omarbetade J O Wallins psalmer för att få dem teologiskt korrekta.
Han var Sveriges flitigaste biografiska skribent. I Biographiskt Lexicon – 1800-talets stora personhistoriska uppslagsverk i 23 band – svarade han för nästan hälften av bidragen, över 4 000 sidor.
Han drömde att bli professor eller kanske missionär i Japan.
Allt han gjorde blev kolossalt, svällde liksom över sina bräddar.
Naturligtvis fanns en hake. Han var slarvig. Ingen förnekade att Wieselgren var genial och storslagen. Ingen förnekade att han var yvig och otroligt rörig.
(Wieselgrens rörighet i kombination med att det biografiska lexikonets redaktör var en obotlig slarver är förresten en orsak till det för nutida läsare originella greppet att inte ha artiklarna i bokstavsordning.)
Han predikade utan manuskript och då kom då liksom i självsvängning så att ingen visste var det skulle sluta.
Eftersom han hade sina rötter i Småland skrev ett tjockt historiskt verk om ”Wirdaland” – ett mäktigt forntida småländskt rike som han trodde hade sträckt sig mellan Tiveden och Tyskland (Würtemberg = Wirdaberget). Han ansåg att Birka hade legat vid Kalmar. Han hade en teori om att man kunde höra på dialekten om det var människor av gammal wirdastam och knackade följaktligen dörr i stugorna för att få reda om man sade ”Sven” eller ”Schven” – det senare tydde på Wirdarötter. Han trodde att Småland hade koloniserats från Karthago på 500-talet före Kristus och han diskuterade på fullt allvar en teori som gjorde gällande att Homeros Troja egentligen hade legat i Hönshylteskans i Urshults pastorat.
Växjöprofessorn Lars-Olof Larsson – mest känd för sin Augustprisbelönade biografi om Gustav Vasa – har sammanfattat läget: ”Wieselgren visade i sitt författarskap knappast prov på den nykterhet som man eljest förknippar med hans namn.”
Nyktra fakta om Wieselgrens liv är annars att han föddes 1800 i Vislanda socken i Småland, hoppades göra akademisk karriär, men blev i stället den store nykterhetsaposteln som skumpade hundratils mil med häst och vagn – det var före järnvägen.
Vid 57 års ålder blev han domprost i Göteborg där han dog 20 år senare.
I Göteborg var han sin vana trogen bråkig och frispråkig, viggade pengar och hävdade att de andra prästerna var så tråkiga att man somnade av deras predikningar. Han höll blommiga tal vid grosshandlarnas kistor samtidigt som han krävde att krogarna skulle stänga på söndagar och samlade ihop 8 800 namnunderskrifter till stöd.
Pressad av bland annat Wieselgren i brännvinsfrågan införde stadsfullmäktige ett lokalt monopol – Göteborgssystemet – som sedermera blev mönsterbildande för Systembolaget. Detta diskvalificerar följaktligen det gamla klagomålet om att det är olämpligt med en Systembutik på Wieselgrensplatsen.
Det passar snarare bra, eftersom Wieselgren genom sin arga namnlista var en av bolagets faddrar.
Han predikade utan manuskript och då kom då liksom i självsvängning så att ingen visste var det skulle sluta och ärkebiskopen af Wingård skrev oroligt till honom: ”Hos Herr Doktorn är den största svårigheten att inskränka sig och icke giva talförmågan överdriven utfart.”
Han var liberal i de flesta sammanhang utom när det gällde Bibeln. Sprit och källkritisk bibelläsning var ungefär lika skadligt, tyckte han.
I legendbildningen kring Wieselgren har fakta förvanskats. Exempelvis påstods länge att brännvinsförbrukningen per invånare sjönk från 46 till 9 liter om året mellan 1830 och 1856 – det vill säga under Wieselgrens stora period som nykterhetsapostel. Sanningen är snarare att brännvinsdrickandet ökade (dock inte på grund av Wieselgren, utan för att spritproduktionen effektiviserades).
Men med dagens jargong skulle det heta att Wieselgren med sina ständiga agitationsresor till Hudiksvall, Gävle, Jönköping eller Madesjö förde upp frågan på dagordningen.
Minst tre gånger var han mordhotad.
Enligt legenden – som han själv var med och skapade genom att skriva sin egen självbiografi – började hans nykterhetsarbete på allvar när han 1833 kom som kyrkoherde till Västerstad och möttes av fulla gudstjänstbesökare och en dräng som trodde att det fanns sju gudar. Båda dessa brister berodde på brännvinet, ansåg Wieselgren, och drog igång en nykterhetsförening som förbjöd brännvinsdrickande och manade till att ”måttligt bruka jästa drycker”.
Väl att märka – det gick alltså bra att dricka öl och vin. Wieselgren låg därmed i mittfåran av 1800-talets nykterhetsrörelser som också bestod av måttlighetsivrare (som menade att man fick dricka lite brännvin) och absolutisterna.
Efter Wieselgrens död vann absolutisterna maktkampen inom nykterhetsrörelsen och eftersom man behövde en hjälte shanghajades posthumt Wieselgren för detta ändamål. Den besvärande komplikationen att hjälten möjligen inte hade delat deras åsikter ordnades genom att en absolutistisk skribent ”omtolkade” Wieselgrens skrifter och kom fram till att domprosten egentligen ogillade öl, fast han inte hade vetat om det själv.
Därefter instiftades i hast Wieselgrensfonder och loger med Wieselgrens namn och syddes fanor med hans porträtt. På hundraårsdagen av Wieselgrens födelse år 1900 deltog kungen, statsministern och ärkebiskopen – och absolutistiska körer, orkestrar och hyllningståg med tal och kransnedläggningar syntes i Växjö, Göteborg, Vetlanda, Jönköping, Rogberga, Vaggeryd, Stockholm, Nyköping, Sundsvall eller Torskinge.
Det var ändå inget mot det konstiga jubileet 1919.
För år 1819 startade eleven Peter Wieselgren på gymnasiet i Växjö den lilla kristna kamratföreningen ”De nådehungrande bröderna”. En av flera punkter var att medlemmarna – sex stycken – inte skulle dricka brännvin. Ibland höll man små bönemöten på morgonen innan lektionerna började.
Majoriteten av eleverna på Växjö gymnasium märkte säkert inte föreningen och inte ens medlemmarna själva torde ha betraktat den som i första hand en nykterhetsförening.
Den 24 april 1919 firades ”den svenska nykterhetsrörelsens hundraårsjubileum” med festtalare, jubileumsfonder, hyllningstelegram, minnesdikter och kransnedläggningar vid Wieselgrenmonument på olika håll i Sverige. Biskopen höll ett dånande tal i Växjö läroverk Man kan nog med fog säga att nykterhetsrörelsen i sin behandling av Wieselgren knappast har visat prov på den nykterhet som man eljest förknippar med dess namn.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
