Det är sol över klipporna, det är glitter i sjön. Det är marsblått hav när två båtar möts vid kumlet bortom fyren vid Galgbergsudden på Mollösund.
Vi har klättrat uppför den branta backen vid hamnen. När jag vänder mig om på krönet ser jag fyra stora segelbåtar i hamnen. Länge var det tyst och tomt här, men nu spirar hoppet. Nu sitter folk i sittbrunnen. Nu går man längs kajerna.
Längst ut, en blå stålketch, rätt lik ”Northern Light”, långseglarna Rolf Bjelke och Deborah Shapiros berömda båt. För några år sedan träffade vi dem i hamnen på Källö-Knippla. Vi gick ombord och fick höra berättelsen om det sista vildmarkshavet och seglarlivet i Antarktis.
En ensam humla surrar upp från dikesrenen bland svalört, blåsippor, vitsippor och en yrvaken gullviva. En fasan ropar på sin partner bakom några träd. Allt börjar ta fart nu.
Efter backen smyger en betongstig ner mot Kattevik, en underbar plats, en välskött badvik med hopptorn i fonden och frälsarkrans precis vid vattnet. Snett bakom rör sig vindsnurran Molly makligt i en svag bris från sydväst.
Ett högt vitt segel sticker upp i leden mot Kråksundsgap och lite längre upp ligger ytterligare ett Kattevik, en bit norr om Hälleviksstrand. Jag blir otroligt sugen på att hissa segel, sticka ut på en liten sväng längs solgatan, få en fin slör mellan de här punkterna på sjökortet.
Men båten står kvar under sin gröna presenning, tyst och stum. Jag har inte ens börjat vårarbetet. Vi har ändå en plan för den här sista fredagen i mars, i skärningen mellan vintertid och sommartid.
Vi följer strandlinjen så mycket det går, vi tar oss hela vägen från Kattevik till Kattevik i hjärtat av Bohuslän, från söder till norr. Hur ser det ut idag i Barrevik, Edshultshall, Hälleviksstrand?
Strax före Barrevik är skogen nerhuggen, det är fri sikt mot havet. Skolbussen stannar. Ut kommer en grupp tjejer, dansar fram längs vägen. Det är öppna jackor, toppiga mössor och skrattet hänger i luften.
Några hundra meter bara mellan Barrevik och Edshultshall. Och där ute hänger fyren i Kråksundsgap, liksom fritt i soldiset. En man och en kvinna kommer upp från strandskoningen. De ser lyckliga ut. Hon har fixat ett påskris. Han har vragat, gjort ett strandfynd. Det är en makalöst vågslipad lådfront som fått sin form innanför fyren under en lång vinter.
Här genom Kråksundsgap kom vi en gång i familjens allra första båt, en dag precis som denna med generöst solljus och svag vind. När vi gick genom gapet hängde någon ut en dörj och efter bara en kort stund ryckte det till i linan. Upp kom en lång, sjögrön horngädda. Gäddan var på väg ut mot havet. Kroken hade hamnat, liksom av misstag, uppe på huvudet.
Fisken gled förstås av direkt när den kom ombord. Föll ner under durkarna. Här fanns det gott om vatten att simma runt i, det var en svårt läckande farkost vi tuffade fram med i fyra, fem knop.
Allt horngäddan rörde vid blev grönt. Ingen var sugen på en horngädda som simmat runt i slagvattnet någon timme. Våra händer blev gröna innan vi till slut fick grepp om den och kunde skjutsa tillbaks den i sjön, mycket försiktigt.
Kråksundsgap är ett av Bohusläns värsta blåshål, en av kustens mest fruktade passager. Många gånger har jag förbannat mig själv att jag inte tagit smygvägen genom Bockholmsrännan istället för att stå på genom gapet i hård vind; lite smartare idag.
Jag kan stå här och titta ut mot Kråksundsgap hur länge som helst, minnas allt som hänt härute. Men nu måste vi vidare, till nästa Kattevik, innan solen går ner.
På Hälleviksstrands varv jobbar man på som vanligt, en vit skuta på slipen med förnäm kryssarakter är uppe för reparation. Vi kajen ligger skolskeppet ”Britta”, byggd för det hårda långafisket i Nordatlanten. 1956 gled fartyget nerför slipen på Hälleviksstrands varv, det klassiska skeppsvarvet i Bohuslän där man byggt och reparerat fartyg sedan början av 1900-talet.
Ett stycke efter varvet, mitt inne i samhället, blir det tvärstopp. En vitspräcklig katt sitter mitt på vägen, orörlig, liksom blänger på oss. En tjej i brun jumper och smala grå byxor hoppar ut ur ett hus till vänster:
-Men Majken då! Där får du inte sitta!
Några kilometer efter Hälleviksstrands kyrka ringlar en smal skogsväg ut mot norra Kattevik, resans mål. Till och med vår bortskämda skeppshund gillar den här vägen, nu när han inte kan hänga över sittbrunnssargen och skälla ut passerande hundar i andra båtar.
En ensam humla surrar upp från dikesrenen bland svalört, blåsippor, vitsippor och en yrvaken gullviva. En fasan ropar på sin partner bakom några träd. Allt börjar ta fart nu.
Framme i Kattevik ser jag en snipa försvinna bakom kumlet i leden som svänger tvärt upp mot Gullholme Halsar. Och innan svängen, på ett smalt skär, står Tjällen, Strandskatan. Den blodfotade ostronplockaren. Vårfågeln. Det är första gången vi ser den i år och signalen är fantastisk.
När vi går tillbaks ser vi en ilandfluten trappa på stranden. En fallrepstrappa som du hänger över sidan för att komma från en båt till en annan. Var kommer den ifrån? Hur har den seglat med strömmen hit in från havet?
När jag tittar närmare på den ser jag att fotstegen av teak är perforerade av hundratals små hål. Ett steg är helt av. Det är skeppsmasken, teredo navalis, den lilla musslan som älskar trä, som märkt vår trappa i Kattevik. Vem trampade på det avbrutna steget?