Karim Zendegani, tisdagskrönikör. Bild: Anders Hofgren
Karim Zendegani, tisdagskrönikör. Bild: Anders Hofgren

Varje sommar dör myten om osociala svenskar

ANNONS
|

Doften av grillat kött, sorlet från ungdomar som står vid varje gathörn och skannar av de som passerar och känner vittring av osäkerheten hos alla nykomlingar. Ljudet från sommarplågan Despacito från en radio och barn som springer runt och leker, sparkar boll, skriker och tjoar. Jag ser någon ta fram salladen och dukar bordet småpratandes med grannarna. Den varma luften smeker huden och ljudet från motorbåten som glider förbi styr rytmen. Nej, jag befinner mig inte på Puerto Ricos fina stränder. Jag är på besök hos några vänner som tillbringar semestern på en camping någonstans i Bohuslän.

Jag har aldrig själv bott i husvagn eller i tält på en camping men jag har besökt några svenska campingplatser under somrarna och själv hyrt stuga på camping ett par gånger. Varje gång slår det mig att campinglivet känns så osvenskt. Ett supersocialt nomadliv. Raka motsatsen till den ordnade svenska vardagen under resten av året. Om hög musik spelas hos grannen bredvid eller om barnfötter springer runt i lägenheten ovanför och stör min sovmorgon på helgen så klagas det högljutt. Men på campingen ökar toleransen för ljud, människor och lukter.

ANNONS

Det finns en myt om att svensken gärna stänger in sig i sitt hem och inte vill ha så mycket med andra människor att göra. Bland svenskar är det viktigt att hålla distans och inte lägga sig i andras görande och varande. Jag har hört många gånger hur mina kompisar i positiva ordalag berättat att deras närmsta granne bor en kilometer från deras hus eller en önskan om att hitta ett lugnt ställe någonstans i skogen för att komma från påträngande människor. Eller varför inte det berömda beteendet att inte sitta bredvid okända om det finns lediga säten i bussen. Eller när jag berättade för en bekant om hur härligt det kändes att ta en promenad i Skatås och hon kontrade med att den enda nackdelen med Skatås var att det kryllade av folk. Jag som tycker att ”krylla av folk” sker en gång per år och då är det dagen innan julafton i Nordstan. Myten bekräftas ytterligare när man ser dokumentärer och filmer som "The Swedish theory of love”, som målar upp en bild av institutionaliserad ensamhet och isolering i det svenska samhället som om ensamhet och isolering är en naturlag som ingen kan undgå. Men så kommer man till en camping där husvagnar och tält placeras tätt intill varandra. Solstolar och bord lyfts fram liksom gräsklipparen, för gräset ska så klart klippas och blomkrukorna prydligt ställas framför entrén.

ANNONS

Under några veckor eller till och med månader umgås människor tätt intill varandra. Avståndet mellan grillarna är några centimeter och oset från grannens grill sätter sig fint i kläderna, om man har på sig mer än badbyxor vill säga. Och människor känns glada och nyfikna, möter varandras blickar och ser så nöjda ut! Det är som att folk glömde ta med sig sin personliga integritet i packningen. Inget spår av den lugna skogen här inte. Även om jag runt vissa husvagnar observerar små gulliga mobila staket som påminner om gränsen mellan mitt och ditt.

Campinglivet gör mig förundrad och glad och visar upp något mänskligt som förenar oss alla. Livslust och sammanhållning! Det behövs kanske inte mer för att bli lycklig!

ANNONS