Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Varför inte ta pausen först?

Prästen Tomas Sjödin funderar över ordet paus och vikten av att ta vila i stillhet. Vila från tankar eller vila med sina egna tankar och om artisten Ole Paus. ”Tänk att heta Paus i efternamn! Som en vandrande påminnelse om att minst lika viktigt som att få något gjort är att inte få det. Regelbundet. Det är svårare än det låter”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Norge har många fantastiska artister. En av dem, kanske min absoluta favorit, heter Ole Paus. Han har hunnit bli några år över sjuttio nu och sjunger bättre än någonsin. Eller halvpratar som han gör i många av sina sånger. Jag återkommer ofta till en strof i en av hans mest kända låtar. Det är från början till slut en oerhörd låttext, omöjlig att värja sig mot. Omkvädet lyder: ”Det begynner å bli ett liv detta här, det begynner å ligne en bønn”.

Och så gillar jag hans namn. Tänk att heta Paus i efternamn! Som en vandrande påminnelse om att minst lika viktigt som att få något gjort är att inte få det. Regelbundet. Det är svårare än det låter.

Den här veckan hände ett par saker som fick mig att tänka på det där med pauser. Det första var att jag blev intervjuad av en dansk journalist. Vi pratade om tystnad, vila och lite annat som jag skrivit mycket om genom åren. Hon tog upp ordet paus och sa att hon tyckte att det var svårt att få till avbrott under sina dagar, stunder då hon lyckades släppa det hon var inne i just då. Tankarna snurrade på även om hon lämnade sitt arbetsrum en kvart eller halvtimme. Men nu hade hon hittat en väg som funkade för henne. Hon hade börjat smyga upp en stund innan hennes familj vaknade för att vara med sig själv och sina egna tankar. I ”stilhed”, som tystnad så vackert heter på danska. Lite halvt på skämt sa hon att hon tar pausen först. Efter vårt samtal kom jag att tänka på alla dem som åker till jobbet en stund för tidigt bara för att få sätta sig i verkstaden eller på kontoret med en kaffekopp och liksom mjukstarta, som sitter där och tänker lite innan de skrider till verket med väntande uppgifter. De har kanske aldrig tänkt så om själva, men det de gör är väl att ta pausen först? Den vanan tar inte bort behovet av raster, men möjligen tillför det något annat av värde? Det finns massor av studier som bekräftar hur viktigt det är att bryta arbetet med jämna mellanrum under dagen, att ta en kort slummer eller gå en promenad. Jag har aldrig läst något om vilken betydelse det har för vårt välbefinnande att ta pausen först.

Det andra som hände i veckan var att jag besökte min barndomsstad Kramfors några dagar, sov på en madrass på golvet hos min äldre bror och vilade på ett sätt som jag nästan inte gör någon annanstans är just där. Hemma. Jag kallar Kramfors för hemma fast jag inte bott där på mer än fyrtio år. I Tidningen Ångermanland fann jag en definition av begreppet framgång som roade mig. Det tillskrivs den israeliske författaren Ephraim Kison och lyder: ”Framgång innebär att man gör pauser allt oftare, så länge att man till sist bara gör pauser.