Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander
Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Varför är det så svårt att be om hjälp?

Ett klipp från serien "Kvarteret Skatan" har fått prästen Britta Hermansson att känna igen sig själv, skratta gott och samtidigt reflektera över hur vi människor kan hjälpa varandra på olika sätt. ”Tänk att det finns några som verkligen vill lyfta det som tynger ner och förlamar livet. Det är ett telefonsamtal bort. Man kan vara på behörigt avstånd men ändå nära”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har skrattat ohejdat åt ett klipp från Youtube senaste veckan. Det är en så klockren igenkänning och kännbar utsatthet. Rejält skruvat, men så roligt. Ett klipp från serien "Kvarteret Skatan" om mannen som behöver hjälp med en trasig skrivare på kontoret. Bemötandet är inte bra. Vi är så mycket bättre.

Utsattheten tror jag hindrar många av oss från att fråga om hjälp. Först i riktigt skarpt läge blir det uppenbart. När vi måste få andras stöttning genom en svår tid. Den där sketchen är rolig, men inte fullt så allvarlig, bara något vi kan känna igen. Sök på ”The system administrator kvarteret skatan” om du vill se den och på köpet får du ta del av min nivå på humor.

Varför är det så svårt att be om hjälp eller se när någon behöver ett handtag eller i allvarliga lägen, en stunds närvaro i en stor förtvivlan?

Ett alltför tidigt dödsfall tillräckligt nära och några vänner som fanns runt omkring hjälpte mig att se hur konkret det är att bära det tyngsta ihop med fler. Gräsklippning, middagar och att gråta, minnas, gråta igen tills gåten gått åt, igen och igen.

Det finns trots allt många bra människor. Pålitliga, hjälpsamma och med en önskan att finnas till när det behövs. De är ofta närmare än vi tror. Beredda, med den kunskap som krävs och en stor villighet att rycka in – om de bara vet om att de behövs och kan känna in något av utsattheten.

När det handlar om mer praktiska saker som ska ordnas som tavlor, hyllor, och datorn så vet jag vilka som är mina närmaste fixare. Tack! Vi ses så snart vi kan.

Men när det är en tyngre börda tror jag att det krävs större mod att fråga om hjälp. Det vackra är att det oftast betyder minst lika mycket att få vara den som kan hjälpa till. Här finns en ömsesidighet som är lätt att glömma bort, när jag är den som behöver andras insats i mitt liv.

Vem vet om hur vi mår och vad som pågår just nu? Det finns så mycket inom varje människa och allt varken kan eller ska vi berätta om. Men mer än vi ibland tror. Jag tyngs nu och då i onödan av sådant som någon annan gärna hjälper till att bära.

Tänk att det finns några som verkligen vill lyfta det som tynger ner och förlamar livet. Det är ett telefonsamtal bort. Man kan vara på behörigt avstånd men ändå nära.

Kanske du är en bärare. En som vågar ställa frågan och gärna kavlar upp armarna och hugger i när det behövs. Om du visste hur viktig du är för den som förlamas av sin livssituation. Nu får du bära. Nästa gång blir du buren.

På söndag handlar en av berättelserna i Bibeln om fyra vänner som på grund av trängseln lyfter, bär och sänker ner sin förlamade vän genom ett uppbrutet tak till Jesus. Inget jag med lätthet skulle klara av. Men det finns de som kan. Det är fler än vi tror. Om de bara vet om att det behövs. Det kan vara helt avgörande för en annan människas fortsatta liv. Tack om det är du, och vi andra behöver öva oss i att be om hjälp, vara modiga i utsattheten och tacksamma för vänner som vill hjälpa till.