Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vårdläraren Gabriella Hallberg vill verka för ökad förståelse mellan olika kulturer. Nu leder hon ett utbytesprojekt mellan Härryda och Kumudini i Bangladesh. 

Vårdläraren har fått vidgade vyer i världen

Efter att ha jobbat som undersköterska i många år utbildade hon sig till lärare. Nu leder hon ett utbytesprojekt mellan Härryda och Kumudini i Bangladesh. Möt Gabriella Hallberg, som vill verka för ökad förståelse mellan olika kulturer.

2015 fick Gabriella Hallberg, lärare på vård- och omsorgsprogrammet i Härryda, frågan ifall hon var intresserad av att se hur vårdutbildningen i Bangladesh fungerar. 
Den som undrade var hennes kollega, Mustafa Jamil, som själv kommer därifrån och regelbundet åker tillbaka. Gabriella och hennes kollega Ghada Shati blev nyfikna och tog kontakt med Atlas partnerskap; ett program som stöttar utbyten mellan svenska och utländska skolor.
– När vi ansökte om pengar från Universitets - och högskolerådet, tryckte vi på vad som står i den svenska läroplanen om att bland annat öka det internationella samarbetet, samt få ökad förståelse för andra kulturer. Klientelet på våra sjukhus blir mer och mer mångkulturellt och det gäller både patienter och personal. Därför är det viktigt att våra elever är väl förberedda, säger hon.

Bild: Anders Hofgren

Hösten 2015 bar det av till Bangladesh och att ha Mustafa med på resan var guld värt. Han kunde både tolka och öppna dörrar till en för Gabriella okänd värld. Målet för resan var Kumudini Nursing School and Hospital, beläget cirka sju mil utanför Dhaka och grundat av den förmögne filantropen Ranada Prasad Shaha.
– Han föddes fattig och förlorade tidigt sin mamma i stelkramp, eftersom ingen sjukvård fanns att få. Att se henne lida så satte djupa spår i honom, vilket ledde till att han senare engagerade sig för att fattiga kvinnor skulle få det bättre ställt. 

1947 donerade Shaha nästan hela sin förmögenhet till bygget av ett sjukhus med plats för 750 patienter. Samtidigt startade han en internatskola för flickor från årskurs fyra och uppåt. Flera av dessa läser sedan vidare på någon av skolans vårdutbildningar och blir sjuksköterskor eller barnmorskor. 
– Midjeband i olika färger talar om vilken ”ställning” sköterskorna har, säger Gabriella och visar en bild från en sjukhussal hon besökt. I varje sal finns 20 höj- och sänkbara sängar, som skänkts av sponsorer i Australien. Patienterna delar på en toalett och ett handfat. Alla fönster står öppna och duvor flyger fram och tillbaka.

Såväl sjukhusvistelse som undervisning på Kumudini är gratis tack vare egna inkomstkällor som fiskodling, textil och läkemedelsindustri. All undervisning och praktik sker på sjukhuset; något som skiljer sig från svensk utbildning. 
– Kunskaper rabblas och inget ifrågasätts. Det är väldigt hierarkiskt. Direktören bestämmer allt; till och med vad städerskan ska göra. Men jag tror att det kommer att ändra sig snart. Landet är under stark utveckling med många kontakter i västvärlden, säger Gabriella och tillägger att besöket väckte många tankar och känslor hos henne; framförallt ödmjukhet. 

Våren 2016 kom personalen från Kumudini till Härryda för att se hur vård och omsorgsutbildningen bedrivs där. 
– De förvånades över vår skolmiljö. Varför har ni fönster ut mot korridoren? Blir inte eleverna distraherade av det? Varför har ni ingen upphöjning för läraren i klassrummet? Och varför har du samma tilltalston till dina elever som till oss? Det blev en diskussion om lärarens status och auktoritet. Jag förklarade att vi möts på samma nivå och att våra elever måste våga fråga, även om jag är den som förmedlar kunskap.
Studiebesök på äldreboende, hospice och daglig verksamhet för funktionshindrade gjordes också; exempel på verksamheter som saknas i Bangladesh. Men Gabriella tycker inte att vi i Sverige ska slå oss för bröstet.
– Vi har också haft institutioner där vi låst in funktionshindrade. Och män fick inte vara med på förlossningar tidigare, säger hon.

Bild: Anders Hofgren

Gabriella utbildade sig först till barnskötare och sedan till undersköterska. 
Efter att ha arbetat i 17 år studerade hon till vård- och omsorgslärare; en utbildning som tidigare bara var tillgänglig för sjuksköterskor och socionomer. 
– Som undersköterska blev jag ifrågasatt på utbildningen. Jag fick slita, men klarade det för att jag trodde på mig själv, säger hon.
2002 fick hon sin lärarexamen och de senaste sex åren har hon undervisat på vuxenutbildningen i Härryda om bland annat hälsa överlag. 
– Vi lägger inte endast fokus på sjukdomar i dag, utan pratar även om det friska; det som kan förstärkas och fortsätta att fungera, säger hon. 

När Gabriella i höst åker tillbaka till Kumudini med två kolleger, följer också verksamhetschefen med.
– Det är viktigt att vi har samma struktur på vår grupp som de hade på sin. De är mer auktoritetsbundna än vi, säger hon.

Projektet, som avslutas med en rapport vid årsskiftet, är ett utbyte med syfte att lära av varandra. Själv har Gabriella fått en ökad förståelse för våra nysvenskar. 
– Det får inte vara en ”vi och dom-känsla” inom vården. Jag har många elever från andra kulturer som ibland känner sig exkluderade på grund av sina bristande språkkunskaper. Jag kan bemöta dem bättre nu. När jag visar bilder och berättar om min resa, uppstår en diskussion och de vågar bidra med erfarenheter från sina hemländer, säger hon.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.