Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Gerd Riccius, krönikör. Bild: Sören Håkanlind
Gerd Riccius, krönikör. Bild: Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Vår tid har berövat de unga en moralisk kompass

En konfirmationspresent till en släkting gav Gerd Riccius upphov till reflektion. ”I ett sekulariserat samhälle som vårt leder bristen på mental näring till bristsjukdomar i själen och till en ytlighet i uppfattningen av vår världsbild”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För en tid sedan hade jag ett intressant samtal med en kvinnlig släkting på 15 år. Vi diskuterade Karin Boyes dikt ”Ja, visst gör det ont när knoppar brister..”, vilket resulterade i en givande ömsesidig reflektion över den vidunderliga, ibland svåra perioden mellan barndom och vuxenliv, detta ingenmansland, som rymmer både ängslan och förväntan. Vi berörde Karin Boyes egen tragiska livssituation, hennes lesbiska läggning, som av dåtiden ansågs kriminell, en officiell inställning, som förmodligen bidrog till skaldinnans självmord 1941. Vi resonerade om mänskliga rättigheter och om fördomar, som i dag luckrats upp och genomskådats.

Efter detta värdefulla samtal beslöt jag att vid min unga samtalspartners konfirmation ge henne Karin Boyes samlade verk i present. Jag kontaktade en bokhandel för att beställa boken och förklarade att det rörde sig om en konfirmationspresent till en flicka.

”Har du verkligen talat med hennes föräldrar om detta”? framkastade bokhandelsbiträdet misstroget inför detta mitt uppenbarligen egensinniga tilltag.

”Givetvis”, svarade jag. ”De tyckte det var ett utmärkt förslag. För övrigt är jag fullt kapabel att lita till mitt eget omdöme i detta fall, särskilt som litteraturvetenskap ingår i min akademiska examen och jag i årtionden framgångsrikt undervisat ungdomar i världslitteraturen, inte minst poesi.”

”Jag utgår från min egen 15-åriga dotter och hennes kamrater. En sådan present funkar inte i dag”, vidhöll den klentrogna.

”Så mycket värre! Jag vill ge min släkting en present där hon kan hämta tröst, glädje och visdom hela livet, inte bara i år”, svarade jag min skeptiska kombattant.

Denna händelse stärkte mig i min uppfattning att vi i dag undervärderar våra ungdomars förmåga till reflektion, till känslomässiga ställningstaganden, till resor i deras egna inre landskap, kort sagt, att tillägna sig en djupare kunskap om människan. Vi uppmuntrar dem med all rätt till idrottsprestationer och fysiska träningspass, men vem talar om vikten av själslig gymnastik? Vilken doktrin åberopar vi när vi tillåter oss att bestjäla dem på deras självklara rätt, inte bara till sitt kulturarv utan också till de osvikliga verktyg de behöver för att kunna ta del av det?

Poesiläsning kräver koncentration och odelad uppmärksamhet, mentala aktiviteter, som i dag i stället ägnas åt sociala medier. Som gisslan i datajättarnas våld löper vi risken att bli själsliga analfabeter. Att tolka en dikt fordrar ansträngning och disciplin, i förlängningen en karaktärsdanande och värdefull hjärngymnastik med emotionella förtecken.

Hur mycket samlad visdom och inre djup finns inte förborgade i exempelvis Gustaf Frödings själsliga nobless, i Dan Anderssons sökande efter mening eller i Karin Boyes blottade sårbarhet? Hur väl kan inte poesins rytm, välljud och klang ge oss en första lektion i språklig sublimitet? Hur lättvindigt underskattar vi inte det uppväxande släktets potential att tillägna sig dessa skatter? Som vuxna är det vår obetingade skyldighet att tro på alla barns möjligheter, att tillåta dem att växa genom att ge dem ledning och stöd, inte minst i form av ett humankapital, en andlig dimension i tillvaron och att visa dem på världar, där skönhet, människokännedom, empati och emotionella värden prioriteras. I ett sekulariserat samhälle som vårt, där teknokratiska och pekuniära intressen ges preferens, leder bristen på mental näring till bristsjukdomar i själen och till en ytlighet i uppfattningen av vår världsbild.

Poesi kan förändra världen och människorna i grunden. Många av våra ungdomar anses i dag sakna förmågan att tillgodogöra sig ett diktverk. Det talar sitt eget tydliga – och skrämmande – språk.