Världsresenären är oftast ute och cyklar

Joakim Hermansson köpte sin första mountainbike i början av 1990-talet. Han hade cyklat mycket innan, men med mountainbiken blev det en ny dimension på cyklandet. Han insåg att han hittat ett nytt sätt att resa. Själva resandet var inte nytt för honom, men att nu istället för buss och tåg använda cykel var nytt och det kändes så rätt.

– Jag tycker om att ta mig fram i karga, glesbefolkade landskap som i Patagonien, genom Kalahariöknen eller på den Tibetanska högplatån. Där blir naturupplevelsen så stark. Att resa på cykel ger dessutom så många möten med nya kulturer, människor, platser och lukter och så gillar jag den fysiska aspekten också.

Ja, han gillar utmaningen. Att ge sig själv en uppgift och sedan genomföra dem. När det bara hänger på honom själv att klara av det. Ibland har han rest med sällskap och ibland på egen hand.

– Visst är det kul att dela upplevelserna med någon, men att inte få tag i någon som följer med är inte ett skäl att stanna hemma.

Den första resan blev inte riktigt som planerat. Tanken var att flyga till Hong Kong och sedan cykla ner genom Sydkina och Vietnam till Saigon, men efter 50 mil tog det stopp. Abrupt.

– Jag tuppade av på ett hotellrum och vaknade med en kinesisk läkare bredvid mig. Han var helt säker på att jag haft en Tia, en liten propp i hjärnan, och något annat som han bara visste vad det hette på kinesiska, så det vet jag inte vad det var.

I stället för fortsatt cykeltur blev det flyg hem och undersökning på neurologen i Uddevalla. Där var beskedet glasklart. Någon Tia var det absolut inte fråga om, snarare en dålig dag och dåligt med mat och vätska. Det fanns alltså ingen anledning att inte fortsätta cykla.

– Jag var fortfarande väldigt motiverad att genomföra resan så året efter gjorde jag det. Då reste jag själv för kompisen fick nog när han hittade mig medvetslös på golvet första resan.

Redan då väcktes tanken att göra något mer. Att fortsätta med en resa på varje kontinent och att dokumentera det i ord och bild. Nu har bokdrömmen blivit verklighet. I december kunde Joakim hämta de första exemplaren från tryckeriet. En skön känsla att ha genomfört det helt själv. Det är Joakim som, förutom att ha cyklat, även har skrivit, fotograferat, redigerat och betalat.

– Därför var det en skräckblandad förtjusning när boken var klar. Jag har drivit detta med en dåres envishet och fakturan från tryckeriet var ju rätt stor, men mest var det skönt!

Förutom att skildra resor över hela världen på cykel, blir boken också något av ett tidsdokument över Joakim som person. De första texterna skrev han 1995 och han tyckte det skulle kännas konstigt att gå in och ändra i dem nu, så många år senare, bara för att han är och skriver på ett annat sätt nu. Därför har varje resa fått behålla sin skildring så som han skrev den när den gjordes. Den senaste resan som är med i boken gjorde han 2009 från Ulan Bator i Mongoliet, genom Gobiöknen och norra Kina, över den Tibetanska högplatån till Lhasa i Tibet.

Joakim har cyklat vidare sedan dess, men nu ser resorna lite annorlunda ut, för på senaste turen hade han sin familj med. Förra vintern cyklade Joakim och sambon Karoline med sonen Tage, då två år, på släp. Två månader genom Indien.

– Tage gillade det och vi hade en fin resa.

Joakim berättar att livet blir så enkelt på de långa cykelresorna. Det skiljer sig från vardagen och många saker skalas bort. Allt som behövs ryms i hans fyra cykelväskor. Att cykla ensam bli också en mental upplevelse, nästan som meditation.

– Det finns en kompromisslöshet i att resa ensam. Jag behöver inte anpassa mig till någon, men visst blir många saker enklare av att ha sällskap. Det är väl därför jag gör både och. Ibland cyklar jag själv och ibland med sällskap.

Han har genom åren märkt att de som velat göra samma sak, men avbrutit, är de som inte är vana sedan tidigare att resa i obygden.

– Är du inte van kan det bli en stress att inte veta var du ska sova på natten, eller om de du möter är snälla eller vill råna dig. Visst har jag råkat ut för småsaker, men det bestående intrycket är att människor är väldigt vänliga och generösa, oavsett i vilken världsdel jag befunnit mig. Jag cyklar ju mest på landsbygden och där är ju kriminaliteten generellt lägre än i stora städer.

När han inte cyklar runt i välden bor och arbetar Joakim i Uddevalla där han driver det egna ekoturismföretaget Upplevelsebolaget. De håller bland annat kajakkurser, ordnar kajak- och skidresor och klättrar.

Nästa cykeltur?

– Den är inte bestämd ännu, men högst på listan står en tur till med Karoline och Tage. Kanske till Vietnam, Kambodja och Thailand. Eller någon annanstans.

Karin Löwing

namn@gp.se