Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Wedel: Vad kan gå snett med arton tusen liter vatten?

Det kändes som om vi skulle gräva Göta Kanal.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Bild: Annette Granéli

Vi har monterat poolen uppochner.

Den rymmer arton och en halv kubikmeter vatten. Den är av plåt. Den har en diameter på fyra och en halv meter. Det är som att ha en silo i trädgården. Den är uppochner. Den är uppochner i vår trädgård i Kyrkbyn.

Minnesgoda läsare är måhända medvetna om att poolen hade en föregångare som monterades och demonterades i fjol med plåtstänger, blå segelduk och plastknoppar. Fjolårets pool rymde fjorton kubikmeter. En bagatell.

Nej, förresten, det var i förfjol, det minns jag nu. Det är alltså ett tvåårigt projekt. Livet förrinner genom Kyrkbyns trädgårdspooler.

Den första poolen var ett kusligt göra. Det tog tre månader att tömma den ett par hundra liter åt gången. Ty ventilen hade gått sönder. Jag satt på huk i mörka oktoberkvällar med pekfingret mot en spärr. Fjorton kubikmeter vatten rann via detta pekfinger ut i trädgården efter att först ha passerat mina knän. Jag hade det renaste pekfingret och de kallaste knäna i Sverige. Sedan försökte jag märka hundratals ventiler, knäppen, skydd, plastlister och slangar. Jag släpade ner delarna i källaren. Det var hösten 2017. Att bära en fjortonkubikspool i famnen nedför en källartrappa är, för att använda en barkliché från Manhattan, som att baxa en berusad vän in i en taxi.

Den första poolen fyllde sedermera ett gammalt badrum i källaren. Efter ett par veckor började den liksom jäsa och framemot jul luktade huset limburgerost. Då gav vi upp hoppet om den första poolen. Det tog resten av vintern att bära den uppför trappan och i omgångar föra den till återvinningsstationen i Högsbo.

Sommaren 2018 vilade vi. Jag minns det så väl. Det kommer tillbaka till mig nu. Vi hade pool-lov. Det var underbart.

Fjorton kubikmeter vatten rann via detta pekfinger ut i trädgården efter att först ha passerat mina knän. Jag hade det renaste pekfingret och de kallaste knäna i Sverige.

Men i vintras tog vi nya tag. Vi for till ett byggvaruhus och köpte plaskpoolernas pool, med stålmantel och reningsverk och cirkulationspumpar.

Paketet var magnifikt. Det behövdes tre grannar att bära det. Det låg i trädgården under en presenning medan vi mobiliserade vänkretsen.

Troligen var paketet synligt på satellitfoton.

Vänkretsen kom som ett yrväder en aprilmorgon med spadar, hackar, vattenpass, tumstockar och rörtänger.

Det kändes som om vi skulle gräva Göta Kanal.

Första dagen grävde vi. Det var en lördag. På söndagen började det bli svårt att hitta nya platser i trädgården för att göra sig av med jordmassorna.

Jag räknade till sjutton personer i trädgården när stålmanteln lyftes på plats. Åtta arbetade. Nio åt korv. Bruksanvisningen var på tyska. Innerduken fördes över mantelns kanter och sänktes ner över bottenmattan.

Hålet för reningsanläggningen satt så fint i stålmantelns nederkant.

Vi serverade korv och öl.

Den första maj fyllde vi poolen. Vi tittade på vackra tyska färgbilder. Det var lätt att föreställa sig en dallrande hemmafru från Düsseldorf med en liten gin och tonic.

Det fanns en härligt westfalisk precision i dessa bilder.

Hålet för reningsanläggningen satt på dessa bilder så fint i stålmantelns överkant.

Vi gick ut och trädgården och betraktade poolen. Den var oerhört vacker. Den var uppochner.

Vi tittade mycket länge på den. Det fanns liksom något andligt över detta utsträckta ögonblick. Människa och pool betraktade varandra. Solen glimmade blank och trind. Trastarna tjirpade och en fjärran basketboll dunsade.

I Kyrkbyn på Hisingen står en pool uppochner.

Fortsättning följer.