Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Wedel: Någon i Värmland vill slå ihjäl mig

Är Lerumsbor verkligen en folkgrupp?

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

En morgon ringde en man och sa:

– Om jag inte var så gammal och bodde i Värmland skulle jag slå ihjäl dig.

Det var glädjande, jag trodde annars att vi inte hade kvar några läsare i Värmland.

Samma morgon – det artade sig till en enastående dag – ringde en kvinna från Bovallstrand och sa att hon skulle vrida öronen av mig.

Det var den dagen jag hade skrivit att det aldrig hade funnits något kafé inuti Malmska valen på Naturhistoriska museet.

Det är alltså ett grundläggande missförstånd att vi kåsörer, med presskortet i hatten och lätt skrynklig tweedkavaj, vandrar i solsken och träffar idel fryntliga läsare.

Här följer en lista över det olämpligaste som jag skrivit de senaste tjugotre åren:

* Blåvitt var bättre förr.

* Det är trevligt att gå i Nordstan.

* Ostindiefararen Götheborg sjönk år 1745 av naturliga orsaker.

* Viktor Rydberg var lat.

* Carl Milles var nazist.

* Västlänken är kanske inte så dum ändå.

* Katter är inte människor.

Därutöver finns det olämpliga ord som jag alltid använder fel eftersom det inte går att använda dem rätt. Om jag skriver om ett hårdraget resonemang hör en pensionerad svensklärare från Redbergslid av sig och säger att det heter hårddra. Om jag skriver hårddra ringer en älskvärd dam från Särö och säger att det heter hårdra. Om jag skriver bokbutiker, säger någon att det heter boklådor. Om jag skriver boklådor säger någon att jag är en pimpinett ordposör. Om jag skriver kolleger säger någon att det numera heter kollegor. Om jag skriver kollegor mejlar svenskläraren från Redbergslid igen.

Om jag publicerar svensklärarens rader i tidningen mejlar någon och säger att den ålderdomliga beteckningen svensklärare är exkluderande: det heter svenskalärare.

Därför tar jag det säkra för det osäkra och avstår. Eller om jag tar det säkra före det osäkra.

I många år ringde en ytterst hövlig man från Alingsås varje gång ordet stupränna förekom i Göteborgs-Posten.

En del äldre göteborgare tycker att civilisationen hotas om Sandarna räknas till Majorna.

Jag har kolleger som inte har vågat låta något gå av stapeln på decennier. En av dem tillstod att han en gång hade sett uttrycket i tidningen och då trott han skulle få en hjärtinfarkt.

Sjöfarten har en särställning. Jag kan inte skriva ”angöra” utan att någon mejlar att jag har fel eller att det åtminstone nästa gång riskerar att bli fel, och att det troligen är ren tur att det denna gång inte har blivit fel. Faktum är att det är så osannolikt att de ska bli rätt att det egentligen måste vara fel trots att det är rätt.

Jag får under inga omständigheter skriva båt i stället för fartyg. Svenska Akademiens ordbok har visserligen presenterat besvärande belägg från 1837 och senare, men det finns ingen anledning, säger seglare i Långedrag eller Högsbo, för Akademien att därför dra så förhastade slutsatser.

Det går framför allt inte att skriva att Bokmässan går av stapeln. Bara fartyg (eller möjligen båtar) får gå av stapeln. Vi lever i en värld där löneförhandlingar kan sjösättas efter att inledningsvis ha strandat efter ett knockoutbud. Vi vadar till knäna i metaforfloden (inte illa va?). Bara av stapeln får inget gå. Jag har kolleger som inte har vågat låta något gå av stapeln på decennier. En av dem tillstod att han en gång hade sett uttrycket i tidningen och då trott att han skulle få en hjärtinfarkt.

Allra olämpligast är det att skoja med mindre eller mellanstora tätorter. En morgon ringde en man och sa att jag hade kränkt Lerum. Han sa:

– Lerumsbor är också en folkgrupp.

– Lerumsbor är inte en folkgrupp, sa jag.

– Det är kränkande att säga att vi inte är en folkgrupp.

Där står saken. Det är kränkande mot Lerumsbor att säga att de inte är en folkgrupp. Jag väntar på att Justitiekanslern ska göra ett uttalande om Lerum.

Det säkraste är alltså att skriva kåserier som inte handlar om någonting. Ibland klarar man hela vägen utan att någon märker något.