Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Nu svänger vi. Bild: Helené Furness

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Wedel: Mitt brott är preskriberat efter 36 år

De hemliga klubbarna försvinner utan spår.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad hände med vår hemliga klubb? Vad händer med allas hemliga klubbar?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den hette Hemliga 11:an och vi hade en blå klubbflagga med klarröd text: H11. Vi bodde i Åkered. Det var 233 kedjehus varsamt utställda på en åker. Det kan ha varit 1982. Vi hade treväxlade silvergröna eller orange Crescentcyklar. Någon hade en DBS. Döden Bakom Styret. Vi ritade gradbeteckningar ur Nordisk familjebok. Jag var överstelöjtnant.

Framför allt bekämpade vi Den Andra Klubben. Där fanns Näsetbarn som kunde skjuta prick med slangbellor av sjutumsspik och som kunde hissa upp cyklar med rep på Åkeredsskolans Bambatak. Den Andra Klubben hade hemliga medlemmar och hemliga tecken. I de långa höstkvällarna cyklade vi i regnen, vi skar tvärs över de kvadratiska gräsmattorna, och vi hatade barnen i Den Andra Klubben med samma flock- eller stimsinne som när vi cyklade mellan carportarna. Ingen följde och ingen ledde och vi stannade samtidigt vid ett skogsbryn och släppte cyklarna och plötsligt visste flocken att Ginger (uttalas som det stavas) eller Biggles (uttalas absolut som det stavas) hade brutit benet och måste bäras.

En dag hade klubben upphört. Flocken visste det. Ingen talade mer om Hemliga 11:an. Att vara på väg att bli vuxen är att låta en värld gå under på på värsta möjliga sätt: utan att ens vara saknad.

Det finns vuxna människor – det vill säga kanske inte fullt vuxna människor – som aldrig växer ur sina hemliga klubbar och som ser andra hemliga klubbar överallt. Ibland säger de att klimatförändringar inte existerar eller att Förintelsen inte har ägt rum. Det hör till god ton att bli upprörd över sådana personer, men egentligen vore det ju fint om de hade haft rätt.

Det vore naturligtvis underbart om Förintelsen inte hade ägt rum.

Vi cyklade på asfaltsträngarna mellan kedjehusen och skolan och fotbollsplanen med brandrött grus och vi letade efter Den Andra Klubbens koja och spanade efter deras hemliga signal. Vi gjorde ritningar på en underjordisk koja med skyddsrum. Vi grävde en förmiddag i ett hörn i trädgården på Spektrumsgatan 108. Gropen blev nästan en halv meter djup. Min mor planterade en rhododendron i den.

Till slut hittade vi Den Andra Klubbens koja i skogen mellan Åkered och Önnered, över backkrönet bakom IF Västers klubbstuga. Den Andra Klubben hade två riktiga stugor, med lås på dörrarna och när vi kikade in syntes läskbackar. På en dörr såg vi för första gången Den Andra Klubbens emblem. De hade inte en tygflagga som vi, utan en träskylt med en utskuren kombination av fyra eller fem bokstäver omgivna av en ljusblå cirkel. Mellan de två stugorna fanns ledstänger fastgjutna i små kvadratiska betongfundament. Det var stenblock, bord, bänkar, järnkrampor och stengodsurnor, som om Den Andra Klubben behövde markörer för att orientera sig även i kompakt mörker. Vi flyttade på alla deras saker. Det tog en lång eftermiddag att baxa bort allting.

År gick. Vi cyklade. Vi samlade grodyngel. Ett år hittade vi vattenödlor. Vi satte smattror på framhjulen. Vi cyklade.

Jag vet inte om vi förstod att Den Andra Klubben inte existerade. Att den var en orwellsk konstruktion. Tjugo år senare såg jag den logotyop som jag sett skuren i trä skogen, vid huset där vi flyttade på allt. Det var en förening för blinda. Men jag antar att det är preskriberat.

Vi gick och kallade varandra general och fänrik och furil och vi skulle gräva skyddsrum och det var krig.

Men framför allt cyklade vi och cyklade och cyklade med våra smattror och slängde cyklarna i en hög och satt i en ekbacke bakom kolonilotterna vid Näsetvägen och tuggade Shake och Jenka. Och en dag var det över.