Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: VADIM GHIRDA

Wedel: Kritisera hellre Gud än hunden

Djurvänner och kåsörer kommer inte alltid överens.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vissa morgnar kliver jag visslande upp till helvetet. Jag anar ingenting. Sorglös och solig tar jag sexans spårvagn över Götaälvbron och hela vägen ler jag mot mina medmänniskor och jag har presskortet i hatten – om jag hade haft hatt – och sneddar jovialiskt över Åkareplatsen, visslande Die Forelle, men i hissen börjar min väl kalibrerade intuition ana ett slags mulenhet i stämningen och redan när jag sätter mig tycker jag att det vilar något illavarslande över den fasta telefonen på skrivbordet. Den ser liksom varm ut. Den verkar ha vibrerat sedan gryningen.

Sedan börjar den ringa igen.

Ibland kommer jag undan med 10-15 samtal. Det är sådana dagar då någon kåsör – i bästa fall jag – har yttrat sig förgripligt i något mindre ämne som Västlänken, invandringen, vaccination eller homeopati. Det kan också vara fel i ett korsord. I värsta fall är det rätt i ett korsord, men korsordslösarna anser att det är fel. Jag kan också ha råkat antyda att Blåvitt stod sig bättre i europeisk konkurrens år 1982 än i dag.

Kyrkans folk har lugnat sig på sistone. Det är flera år sedan de krävde mitt avsked.

Men ibland nedsänks jag i den verkligt stora pinan. Då har det på någon sida som jag har haft något att göra med stått något elakt – eller något som med friska viljor och starkt förstoringsglas skulle kunna tolkas som en elakhet – om djur.

En gång hade Världens gång-sidan ett roligt kåseri om kattkastrering.

Blå Stjärnans personal ringde och sade att de hade skrattat sig fördärvade, men det hjälpte inte. Kattvännerna ringde i tre dygn. En av dem sa:

– Katter är också människor.

Jag minns en morgon då Världens gång-sidan rymde en berättelse om ett förrymt marsvin. Kåsören hade skrivit att hon kunde höra marsvinet tassa i trossbottnen; hon tyckte att det var ett hemtrevligt ljud. Dagen därpå ringde en man och sa:

– Ständigt detta förakt för små djur! Tror du att hon skulle ha varit lika glad och obekymrad om det hade varit hästar som sprungit omkring i trossbottnen?

Jag svarade att det vore mycket osannolikt.

En gång ringde en kvinna som företrädde en organisation för vandrande pinnar.

Tjugo år som redaktör har gett mig en stark känsla av att alla djur, utom möjligen alpackan (vars vänner ännu icke låtit höra av sig) har en egen förening.

Det är numera oändligt mycket lättare för en kåsör att kritisera Gud än dvärgpudlar. I ingetdera fallet uppstår väl någon publicistisk skada.

Hundar är en egen kategori eftersom känsligheten gäller förtal inte blott av hundarna utan även av deras ägare. Jag gjorde en gång en intervju med en landstingspolitiker i Vänertrakten. Det var ett egendomligt uppdrag. Den tidning som jag arbetade för hade råkat publicera en lite för devot text om landstingspolitikerns motståndare och nu skulle jag för den politiska balansens skull skriva en lika glad bit om henne. Kritiska frågor var alltså uteslutna. Jag träffade henne tillsammans med en fotograf. På kvällen lade jag upp sidan och ringde mest för formens skull upp politikern och läste den blodlösa texten i telefon. Hon var mycket nöjd. Det var ett härligt samtal.

– Och en fin bild blir det också, sade jag. Fem spalter i färg med äppelträd i bakgrunden och du och hunden i förgrunden …

Landstingspolitikern sa med plötsligt spänd röst.

– Hunden?

– Ja, sade jag. Hunden.

– Är hunden med på bild?

Hunden är med på bild.

– Herregud. Den sitter väl inte ner. Säg att den inte sitter ner!

Jag tittade på bilden med politikern och äppelträden. Hunden satt ner.

– Jo, sade jag, hunden sitter ner.

– Herregud, den får inte sitta ner! Har du ingen annan bild?

– Nej, tyvärr, sade jag.

– Herregud. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för min man att hunden sitter ner på bilden. Vi kommer inte att klara det.

Hon nästan grät när jag lade på luren. Med känslan av att jag fört någon till schavotten skickade jag sidan till tryckeriet. Jag grubblade på saken i ett halvår innan jag jag frågade en redaktör som också var hundägare (sådana finns). Hon förklarade att den intervjuade landstingspolitikern var hunduppfödare och att denna ras (av hundar, inte landstingspolitiker) lätt blev överviktig. Detta kunde döljas på foto om man ställde upp hunden på bild snett framifrån i profil. Men en tjock hund avslöjades obönhörligen om den satt ner. En hunduppfödare med tjocka hundar inger inte förtroende. Den hundägande redaktören tittade på bilden och sade:

– Hunden ser tjock ut. Det där var nog inte bra för affärerna. Hur kunde du släppa igenom den bilden?

– Ja, säg det, sade jag.

Sedan dess har jag inte skrivit om hundar, men någon gång under 2019 ska jag våga mig på en bisats om vandrande pinnar. En publicist måste hålla sina knivar skarpa. Och telefonen ska ju hållas varm.