Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Wedel: En tioåring, fem liter färg – vad kan gå snett?

Hösten är ovanligt grön på Hisingen.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Två dagar innan höstlovet skulle börja for de två kvinnorna i mitt liv till Backaplan och köpte fem liter grön målarfärg. Flickan hade själv fått välja kulör. Det var till hennes rum. Hon är tio år. Hennes rum är en värld av dinosaurier. Under hösten har hon kompletterat med människokranier som hon egenhändigt har gjutit av gips, vilket skapar en allmän känsla av det underjordiska ossuariet i Paris. Färgburken ställdes tills vidare i trappan.

Hon och hennes bror – en åttåring som gärna somnar på kvällarna med fotbollsbenskydd nedhasade vid fötterna – skulle vara ensamma hemma under höstlovets grå dagar. Den första morgonen manade mamman dem att inte titta på tv hela dagarna. Jag var mer praktisk. Jag sa till flickan:

– Du rör inte färgburken.

Denna höstlovets första dag ringde hon mig efter några timmar och bad mig köpa bakpulver, socker och lim. Tre tioåriga flickor hade bakat till tre åttaåriga bröder. De hade serverat djupfrysta pannkakor och sylt. De hade bedrivit marsvinsdressyr. Två kilo strösocker och en burk bakpulver hade gått åt. Jag ställde inga frågor om limmet.

Den andra morgonen sade jag:

– Du rör inte färgburken.

Jag stod vid fönstret på redaktionen och tittade ut på Åkareplatsen och tänkte med välbehag på busskaoset som inte angick mig. Då ringde flickan. Spelöppningen var misstänkt: hon sa att hon inte hade rört färgburken. Däremot hade hon vattenfyllt en balja i källaren och löst upp röd akvarellfärg.

Tre unga kvinnor färgade kläder i min källare.

– Du har ju alltid sagt att det är bra att jag kan tjäna mina egna pengar. Så nu har vi börjat färga kläder.

– Vet mamma om det här? Vad är det för kläder ni färgar?

– Inga fara, vi tar bara gamla grejer, pappa. Men jag tänkte. Alltså. Dina skjortor. Om du betalar fem kronor för varje skjorta som vi färgar ...

Den tredje morgonen sa jag:

– Du rör inte färgburken.

Hon ringde medan jag satt och skrev ett kåseri om general Ludendorff och Första världskriget. Hon sa att hon hade varit tvungen att röra färgburken, för annars hade det varit omöjligt att få ut färgen. Hade jag någon gång öppnat en färgburk utan att röra den? frågade hon spetsigt. Jag är numera sval som en kommunal räddningsledare och gick direkt på de relevanta frågorna:

– Gråter någon?

– Nej.

– Har burken vält i trappan?

– Nej. Inte direkt.

– Inte direkt?

– Inte direkt i trappan.

– Vad har ni målat?

– Bara den gamla byrån. Du har ju alltid sagt att det är en jättegammal byrå.

– Har det kommit färg på något annat än byrån?

– Vi la ut tidningar på golvet som du alltid har sagt att man ska göra.

– Vad bra.

– Men pappa. Du.

– Ja …

– Färgen rann bara igenom alla tidningar. Och så har vi fått färg på fötterna.

Jag tog spårvagnen hem. Det hade blivit riktig höst vid Hjalmar Brantingsplatsen. Jag tänkte: Nu kommer höstens alla färger. När jag kom in i i hallen möttes jag av utspridda högar av tidningar med grön kulör. De hade använt tidningarna för att förflytta sig. De hade hasat sig fram som på snöskor. Det gick att följa spåret via den gröna färg som fanns under tidningarna. Den byrå, som jag en gång övervägt att medföra till Antikrundan, var målad. Det var mycket grundligt gjort. Det var så grundligt som bara tre tioåriga kvinnor kan måla en byrå. En pensel hade i hastigheten blivit fastmålad i överstycket. Den stack upp som ett vassrör ur sjöis. Två eller tre dörrhandtag var gröna. Jag tittade in i badrummet. Badrumsmattan var grön. Flickan stod grön i duschen. Hon ropade lugnande:

– Jag har inte rört burken.

Och det var bara första halvan av höstlovet.