Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Wedel: Allt är sig likt - bara en sak har förändrats

Världens gångs kåsör saknar ett klassiskt göteborgskt vårljud.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag går med min pojke på kvällarna till fotbollsplanen i Kyrkbyn. Den ligger intill en nedlagd spårvägsstump, björk växer i rälsen. Han frågar:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Pappa, sköt du prick när du var pojke?

Och jag svarar att visst sköt vi prick. Allt verkar överföras sömlöst genom decennierna.

Vi sköt prick på en fotbollsplan med grovkornigt brunt grus och vita fotbollsmål i Västra Frölunda. Målen var av trä. Det hade gått lite röta i ribborna.

– Vi gjorde samma sak som du och killarna, säger jag.

2019 års nioåring vill att jag ska berätta om majkvällarna i Åkered 1980.

Vi hade förstoringsglas och exploderade myror.

Vi klättrade över staket in i främmande trädgårdar av inget annat skäl än att vi ville ta oss över en gräns. En gång grävde vi oss under en grind.

Vi tältade i kedjehusträdgårdarna. Mammorna kom ut med smörgåsar och papporna kom ut klockan tio och reste gavelpinnen som hade vält. Framåt midnatt sa mammorna åt oss att släcka ficklamporna.

Vi lekte att vi var stenåldersmän i skogen och att någon blev skadad och måste bäras hem.

Vi var på lekplatserna, men vi hade börjat leka med ett slags ironiskt avstånd till rutschkanan och gungorna. Vi ville fortfarande leka, men vi ville inte riktigt stå för det längre.

Vi satt i gungorna, som om vi väntade på något.

Ibland skulle vi hämta en hammare i ett redskapsskjul, nedanför någon pappas rörtänger och färgburkar och askar med sandpapper, och så blev vi osams tills en av oss grät och gick hem. Det var så det måste gå. Det var som något som måste brista.

Ibland vandrade vi timmar i oxelhäckar. Jag vet inte om det finns oxelhäckar i Kyrkbyn. Det är typiskt för den förslappning som det är att bli vuxen att jag inte vet om det finns oxelhäckar att vandra i här.

En aningen försummad kommunal oxelhäck är oändliga ljusgröna valv.

Ibland hörde vi glassbilen.

När jag är utslagen och sitter vid målgaveln och inväntar upplösningen hör jag att de diskuterar vem som är den största fotbollsspelaren – Pelé eller Lindelöf.

Vi sköt prick. Barnen i Önnered – lite främmande, obegripliga och fientliga – kallade det enmål, men det var samma sak. Cyklarna låg i en hög intill fotbollsplanen, som ett plockepinn, och efter tre prickar var man utslagen och fick sätta sig bland cyklarna.

Vi hade inga mobiltelefoner, men det är bara en praktisk omständighet. Om det hade funnits mobiltelefoner så skulle vi ha haft dem.

– Och så hade vi ju smattror på cyklarna, säger jag. Cornflakespaketen satt bäst, men de var lite svåra att få fast med klädnyporna.

2019 års nioåring frågar:

– Pappa, vad är smattror?

Vi ställer oss vid ett ensamt fotbollsmål i Kyrkbyn och slår våra straffar i den brandgula Göteborgskvällen. Var femte minut kommer en ny nioåring. De kommer kavande och släntrande, som nioåringar går, tankspritt, med många avstickare, stundtals på tvärs mot sin egen riktning, som om någon liksom halar in dem med en metrev och de tar mycket lång stund för dem att röra sig över en fotbollsplans ljusgröna långsida, men på sikt är de obevekliga. De har inte stämt träff. De kommer ändå. Alla är överens om reglerna. Min pojke säger nonchalant:

– En gång ska jag låta dig vinna, pappa.

När jag är utslagen och sitter vid målgaveln och inväntar upplösningen hör jag att de diskuterar vem som är den största fotbollsspelaren – Pelé eller Lindelöf.

Jag somnar nästan vid målgaveln och vet inte om det är 1980 eller 2019.

Vi grälade också om Pelé. Efter en stund hör jag någon nämna ett orange tvåmannatält.

Allting är sig likt, utom smattrorna. Varför gör ingen smattror längre?