Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Godrevy. Bild: Mostphotos

Kalle Lekholm: Virginia Woolf och kungens tenniskläder

Månadens GP-fyr i april år 2020 heter Godrevy. Kalle Lekholm berättar historien.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

”Mot fyren”! Ett käckt utrop som garanterat har yttrats många gånger på familjesemestrar världen runt. Men framför allt: en väldigt känd bok av den modernistiska författaren Virginia Woolf. Kanske är romanen "Mot fyren" från 1927 till och med det mest välkända litterära fyrverket genom tiderna? Osvuret är bäst, men i en artikelserie som denna känns det helt klart befogat att göra ett nedslag i denna klassiker.

Här sprang den unga Virginia runt i trädgården och lyssnade på havets brus, och spår av dessa viktiga barndomssomrar finns inte bara i ”To the lighthouse” utan i fler av hennes verk.

"Mot fyren" är en kort men tät bok. I centrum står familjen Ramsay (mamma, pappa och åtta barn, precis som i Virginia Woolfs egen familj) och deras sommargäster i semesterhuset i Skottland.

På ytan är vistelsen en stillsam idyll. Någon målar, krabbor och sjöstjärnor fångas och inspekteras, några ska kanske gifta sig och den excentriske värden herr Ramsay vankar runt och reciterar Tennyson på ett närmast aggressivt sätt. Så har vi så klart den den lille sonen James, som längtar till fyren som lockar genom sommarhusets fönster. I morgon ska de dit, om bara vädret blir fint. Det har han blivit lovad. Men blir det fint? ”Förhoppningsvis!” uppmuntrar den omtänksamma mamman. ”Troligen inte”, säger den vetenskapligt rationella pappan.

Under den sävliga ytan sker desto mer. Romanen skildrar med en ibland nästan plågsam detaljrikedom vad som händer i karaktärernas huvuden, och det lågmält stormiga relationsspelet dem emellan.

Trots att fyren finns med i romanens titel befinner den sig mestadels i berättelsen periferi. Som ett avlägset torn där ute i havet, en symbol som växlar betydelse beroende på vem som betraktar den. För barnen är den ett spännande äventyr, för mamman är ljuset ett sällskap i den mörka natten, och i en anekdot berättad av den unge filosofen Charles Tansley blir fyrtornet en spelplats för råbarkade mäns kamp mot naturen. Kanske är det denna flertydighet som gör att fyrar generellt – och inte bara hos Woolf – är så tacksamma att använda som symboler?

Men låt oss lämna fiktionen. Den påhittade fyren i Virginia Woolfs bok ligger någonstans utanför Isle of Skye i Skottland, men mycket av romanens stoff är hämtat från hennes högst verkliga barndomssomrar i Cornwall. Det är också där vi hittar fyrens verkliga förlaga: Godrevy Lighthouse.

Mellan 1882 och 1894 tillbringade Virginia Woolfs familj somrarna i semesterbostaden Talland House i St. Ives, Cornwall – hennes pappa Leslie Stephen kallade huset för "ett paradis i fickformat". Här sprang den unga Virginia runt i trädgården och lyssnade på havets brus, och spår av dessa viktiga barndomssomrar finns inte bara i ”To the lighthouse” utan i fler av hennes verk.

Genom fönstret på övervåningen såg hon Godrevy Lighthouse, som liksom fyren i boken ligger på en liten ö utanför kusten. Och precis som den lille James i ”Mot fyren” blev Virginias lillebror Adrian som liten förnekad en utflykt till Godrevy.

Vad mer kan vi berätta om Godrevy, förutom att den alltså är förebild för en av fiktionens mest välkända fyrar?

Fyren står på en liten ö utanför udden Godrevy Head, strax öster om bad- och turistorten St. Ives som ligger på Cornwalls nordkust. När den byggdes 1858 var den efterlängtad. Byborna hade nämligen länge efterlyst en fyr för att varna för förrädiska rev utefter kusten, som krävt hundratals sjömäns och fiskares liv. Bara några år tidigare hade en ångare gått till botten med besättning, passagerare och allt. Och på 1600-talet ska en hel kunglig garderob ha gått i kvav här – kung Karl I:s närmare bestämt. Om kungens tennisoutfit i satäng, damask och silvertråd (ja, han ska ha haft en sådan!) var med i skeppsbrottet är däremot inte känt.

I dag går det lugnare till än på såväl Karl I:s som Virginia Woolfs dagar. Fyren är automatiserad sedan länge, och öns enda invånare är en koloni gråsälar. Och med dagens turistbåtar är det inga problem att besöka fyren om något äventyrslystet barn skulle propsa på det – oavsett om vädret är fint eller inte.