Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej


Stillbild ur kortfilmen
Stillbild ur kortfilmen "Mars One". På bilden syns performanceartisten Michele Collins. Bild: Karin Flodhammar

Floka : Vid den borgerliga skymningens slut

Floka kuggas i astronomi.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag ligger ner på golvet och ser ut genom mitt takfönstret. En fallande stjärna? Ett flygplan på väg in mot Landvetter för att landa? Nej, punkten på himlen står alldeles stilla och lyser starkast av allt jag ser på himlavalvet. Det är en planet, ingen stjärna, närmare bestämt Venus, solsystemets varmaste planet, den andra planeten från solen räknat. Venus är nästan lika stor som jorden, men 460 grader varm. Den har ingen måne men tusen vulkaner. Allt som närmar sig Venus smälter, rymdsonder och mätinstrument, om de inte kyls ner innan. Jag ser inte vulkanerna och inte solstormarna som slungar sina flammande eldar långt ut i universum, men de finns där. De är så starka att de den 7 mars förblindade den satellit som låg som närmast och försökte ta foton av Venus yta. En tiondels Sicilien, tänker jag. Sicilien, där jag var i somras med sina 46 grader och minst 100 vulkaner, varav Etna och Stromboli hade utbrott precis när vi var där. Ett litet Venus.

Kursen avslutades med att vi kröp på knäna in i ett stort uppblåsbart tält och fick se stjärnhimlen projicerad på insidan av de vita väggarna. Det kändes som vi kom mycket nära, både varandra och rymden, kan man säga. Lite som en dagisklass.

Jag forskar lite, och finner den märkliga formuleringen ”vid den borgerliga skymningens slut”. Det låter lite som en dålig politisk dikt från 70-talet, men är alltså ett vedertaget begrepp inom astronomin. Jag ser en mängd diagram över planeternas banor över himlavalvet och dess synlighet över horisonten. Det jag ser nu är Venus, kärleken och vänskapens planet enligt astrologin. Hellre milda vindar än 460 grader varma solstormar kan man tycka, men det är nog fråga om avståndskärlek. .

För ett par miljarder år sedan var Venus faktiskt en beboelig planet med mild temperatur, ljumma vindar och svalkande havsvatten – lite som vi önskar att det vore här om somrarna. Diagrammen i boken visar Venus höjd över Malmös respektive Kirunas horisont vid den borgerliga gryningens början. Sedan bleknar den över dagen för att sakta stiga ner i den borgerliga skymningen över Malmös horisont, synbar från mitt takfönster. Om våren bleknar stjärnorna bort, försvinner i den ljusa sommarnatten och kommer tillbaks framåt höstkanten med en skur av stjärnfall, Perseiderna, runt den 12 augusti varje år, orsakad av kometen Swift-Tuttle. Bra namn på en hund för övrigt.

Jag är verkligen dålig på astronomi. Ändå lyckades jag ta mig in på en kurs i etnoastronomi på Chalmers som hölls av den legendariske astronomen Curt Roslund (1930-2013). Tyvärr kuggade jag på tentan. Jag förstod inte diagrammen och tabellerna men fascinerades av Curt Roslund berättelser om de sagor och myter som stjärnorna och planeternas dans över himlen gett upphov till. Samerna såg en jägare som följde ett byte över himlen, det minns jag. Det enda faktiskt av hela kursen. Resten är mycket ytliga konversationskunskaper jag plockar fram på fester. Kursen avslutades med att vi kröp på knäna in i ett stort uppblåsbart tält och fick se stjärnhimlen projicerad på insidan av de vita väggarna. Det kändes som vi kom mycket nära, både varandra och rymden, kan man säga. Lite som en dagisklass.

Läste för ett tag sedan att Slottskogsobservatoriet som varit stängt sedan 2018 lever vidare – Göteborgs stad anslår en halv miljon till barnens rymdlektioner. Jag vet inte om det är öppet för vuxna också, jag hoppas det. I så fall går jag dit i höst och ser på Swift-Tuttle och hans skur av fallande stjärnor. Till dess får jag nöja mig med Venus i mitt takfönster.