Jag översätter just nu en bok om en psykoterapeut som själv börjar gå i terapi.
Det låter kanske torrt, men är faktiskt riktigt rafflande.
Vi kan kalla terapeuten för Lori, eftersom hon heter det – boken är en sann berättelse. Det som händer är att Loris pojkvän oväntat gör slut med henne, trots att de nyss har talat om att gifta sig. Lori hamnar i kris och söker hjälp hos en kollega.
Hennes plan för terapin är att noggrant redogöra för hur otroligt svekfull exet har varit. Hon föreställer sig att hennes terapeut ska instämma i allt och att de gemensamt ska fördöma det usla kräket.
Efter denna bekräftelse räknar Lori med att kunna gå vidare. Ett par samtal, inte mer, är vad hon tror sig behöva.
Men terapi är lite grand som bra deckare. Man kommer dit för att terapeuten ska reda ut vems fel det är att man mår dåligt – föräldrarna, exet, chefen? Eller var det traumat från skolgymnastiken som sabbade en?
Men den skyldige är alltid den man minst av allt har anat.
Nämligen man själv.
”Skyldig” är förstås fel ord här. Det handlar mer om att inse att man har ansvar för sitt eget liv.
Som terapeut är Lori van att genomskåda sina patienters självbedrägerier. Det blir en chock för henne att inse att hon själv är likadan – för att skydda sitt ömtåliga jag har hon byggt upp flera lager av försvarsmekanismer.
Terapin kör fast rätt hårt.
En dag berättar Loris terapeut om en skämtteckning.
En man skakar galler i en cell. Han vill till varje pris bli fri. Men vid en närmare anblick ser man att hans cell inte har några väggar. Om mannen släppte taget om gallret skulle han lätt kunna gå därifrån.
Det här blir en vändning för Lori. Hon börjar se att hon klamrar sig fast vid vissa föreställningar som håller henne fången – men att friheten finns inom räckhåll, bara hon vågar släppa taget.
Det är en omvälvande insikt. Och tilltalande. Och sann.
Men också komplicerad.
Jag kan lätt se mig själv stå där och skaka galler, fasthållen endast av min egen oförmåga att släppa taget.
Men det som håller mig fången är ju mitt liv! Mina relationer och ambitioner – kort sagt den jag är.
Jag släpar till exempel fortfarande på en stor säck med sorg efter min son som dog. Skulle det inte vara en befrielse att äntligen få ställa ifrån sig den säcken? Kanske det. Men vad vore jag då för sorts människa? Inte mig själv i alla fall.
Jag kan lätt se mig själv stå där och skaka galler, fasthållen endast av min egen oförmåga att släppa taget.
Jag har en författarkarriär som jag försöker hålla liv i trots att den knappt har styrfart – vore det inte skönt att bara släppa den och lägga det där eviga strävandet åt sidan? Mycket möjligt. Men skrivandet skänker mening åt mitt liv och mening är ännu viktigare än frihet.
Så jag föredrar fångenskap alltså?
Tja, antagligen trivs de flesta människor bättre med att sitta i sin invanda cell och klaga än med att försöka leva i frihet. De galler som håller oss fångna är trots allt ofta smidda av kärlek och nära relationer.
Att våga se att friheten faktiskt finns och är ett möjligt val – kanske är det stort nog.
Man kan nog säga att det är det som Lori i min bok får syn på: möjligheten till frihet.
Därmed kan hon börja fundera på vad hon vill behålla i sitt liv och vad hon vill göra sig kvitt. Och hon kan inleda processen med att komma över den svekfulle pojkvännen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
