Det var årets första dag och det bara regnade. Jag gick och kurade inomhus och petade vemodigt ner porslin och glas i diskmaskinen. Då observerade jag på köksbordet en liten trycksak. Den var obekant för mig. Den hade utan kommentar levererats av en av nyårsaftonens gäster. Det är rätta takter: man åbäkar sig inte med överlämningar eller presentpapper. Man blott ställer in föremål i värdparets hem och låter dem upptäckas med tiden.
Det var ett gulnat häfte med en teckning av Skansen Lejonet på framsidan, tryckt på Rundqvists tryckeri år 1951. Titeln är ”Göteborgstrakten”.
Denna utmärkta lilla bok är alldeles vad jag behöver för att möta 2023.
År 2022 har varit besvärligt för mig. Varje vecka har jag slagit upp tidningar och mötts av egendomliga beskrivningar av Göteborg.
Expressen har ansträngt sig.
Jag tänker inte citera dessa texter, ty då kommer jag att behöva besvara mejl fram till midsommar.
Men – starkt sammanfattat – kan man säga att alla är arga på Göteborg.
Jag är av den gammalmodiga och bakåtsträvande uppfattningen att själva vitsen är att försöka beskriva staden. Inte att vara gramse på den.
Jag tycker att det är ett konstigt sätt att skriva om städer. Jag tycker att det är en bättre idé att försöka skriva hur en stad ser ut i stället för att vara arg över hur den inte ser ut.
Jag är alltså av den gammalmodiga och bakåtsträvande uppfattningen att själva vitsen är att försöka beskriva staden. Inte att vara gramse på den.
Därför var det uppmuntrande att på det nya årets första dag läsa ”Göteborgstrakten”, en skrift som är producerad i en så stabil värld att priset (”Kr 4:25”) är tryckt på baksidan.
Det är en ytterst saklig publikation, välgörande befriad från både vrede och överdriven glättighet.
Avsnittet om Bagaregården lyder till exempel i sin helhet:
Bagaregården, landeri, ursprungligen benämnt Härlanda. Var under senare delen av 1700-talet, i källarmästare Johan Mintens ägo, ett populärt utvärdshus. Inrymmer numera bland annat Redbergslids folkbibliotek.
Och om Slättadamm på Hisingen läser jag: Håvningar i dammen bruka ge en god fångst av lägre djur.
Jag kände genast ett starkt behov av att ta 25:ans buss från Backaplan och fara och håva lägre djur.
Telegramtonen hindrar inte att ”Göteborgstrakten” präglas av grundlighet. Avsnittet om Göteborgs kyrkor inleds med en skildring av komplikationerna i Hamburg-Bremens ärkebiskopsstift på det glada 1000-talet, vilket är bragdartat av skribenten eftersom Göteborg grundlades år 1621 och normalt inte anses ligga i Hamburg.
Helt fri från värdeomdömen är inte heller ”Göteborgstrakten”. Men värdeomdömena är sparsmakade.
Jag rekommenderar förteckningen över fornminnen:
F104(32) RÖSE med gravkista, 14x1 meter. Mycket vackert.
Eller:
F59(25) RÖSE, skadat, men vackert.
Skadad, men vacker: det är poesi och protokoll på samma gång.
Jag satt hela nyårsdagens eftermiddag och läste ”Göteborgstrakten” och kände mig – som man gör på nyårsdagar – som en skadad men vacker fornlämning, och det bara regnade och jag blev på allt bättre humör. På sidan 25 fann jag ett avsnitt om Näset, det vill säga den trakt där jag har vuxit upp. På Näset växer sötvedel. Det är inte ett värdeomdöme. Det är en ärtväxt. Men ändå. God fortsättning!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
