Vi har blivit vana vid morden

Goare gubbe har man väl aldrig sett?! Låter supermysigt, eller hur? Men i nätverkens gangstervärld betyder det något helt annat. I själva verket – katastrof! Häng med!

När jag växte upp var mord och bombdåd något som bara existerade i kvällstidningarna och på tv. Ett flickmord räckte som samtalsämne en hel sommar.

Nu dödas folk i parti och minut. Häromdagen sköts en man ihjäl bara några kilometer från där jag bor. Vid min pendeltågsstation har det varit två skjutningar och ett bombdåd. Även om jag inte går runt och är rädd reagerar jag på cirklande helikoptrar på ett annat sätt. Vad är det nu som har hänt? ”True crime” har blivit hett underhållningsstoff i poddar och dokumentärserier och djuplodande skildringar som Diamant Salihus ”Tills alla dör” och Johanna Bäckström-Lernebys ”Familjen” har nått stora läsarskaror. Men de mest häpnadsväckande insikterna får jag när jag läser Lisa dos Santos bok ”Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige” som märkligt nog inte väckt lika stor uppmärksamhet. Lisa dos Santos är kammaråklagare i Flemingsberg söder om Stockholm och beskriver hur gängkriminaliteten och samspelet mellan gärningsmän och advokater håller på att sätta hela vårt rättsväsende ur spel utan att myndigheter, riksdag och regering tycks reagera.

När hon började på åklagarkammaren för tio år sedan var det mycket ovanligt att en åklagare fick hantera ett mord. Den som fick ett mordfall var extremt rutinerad och åtnjöt en enorm beundran. Idag får varenda nyanställd åklagare mordfall på löpande band och det handlar om rena avrättningar av unga människor utförda av ännu yngre människor med torpeduppdrag.

Den skickliga förhörsledarens roll i en utredning har liksom spelat ut sin roll.

Det som verkligen sticker ut i boken är hur samspelet mellan kriminella och deras advokater har förflyttat gränserna för hur själva rättsprocessen fungerar. Eller rättare sagt inte fungerar. Mycket beror på den tystnadskultur som vuxit fram de senaste sju-åtta åren. Ingen som åker fast säger flaska, ingen som har sett något vågar vittna. Många vet precis vem som utförde mordförsöket eller mordet, men att i förhör berätta vad man vet är samma sak som att skriva under sin egen dödsdom.

För att kunna väcka åtal måste åklagaren presentera vittnesutsagor och tekniska bevis som kan hålla i rätten. Det är en grannlaga uppgift när ingen vill bidra till att utredningen kommer framåt. ”You have the right to remain silent” heter det i USA. Samma regel gäller i Sverige. Rätten att tiga är lagstadgad sedan 1947. Men fram till runt 2015 brukade misstänkta ändå vilja lämna någon form av redogörelse och domstolarna uppfattade det som suspekt om en åtalad inte gav sin version av händelsen. Men efter det hände något – numera tycks alla brottsanklagade nätverkskriminella få rådet av sina advokater att svara ”inga kommentarer” på alla frågor i polisförhören. Och det gör de i förhör efter förhör, vecka ut och vecka in. Den misstänkte svarar inte ens på enkla spörsmål som om den beslagtagna mobilen är hans eller om det är den tilltalade som syns på övervakningsfilmerna. Bara tystnad. Den skickliga förhörsledarens roll i en utredning har liksom spelat ut sin roll.

Trots det måste ju förundersökningen rulla på. Men när ingen vill svara på frågor måste allt kontrolleras på andra sätt vilket tar lång tid och massor av resurser samtidigt som medier och allmänhet undrar varför så få gängskjutningar klaras upp.

Om kammaråklagaren trots allt lyckas väcka åtal får den åtalade och hans advokat hela förundersökningen presenterad för sig. Där finns alla analyser, mobiltömningar, brottsplatsundersökningar, rubbet … vilket gör att den anklagade och hans advokat får veta exakt vad åklagaren vet och inte vet utan att själv ha bidragit ett skvatt. Extremt praktiskt. Utifrån det kan de nämligen sedan skräddarsy sitt försvar. För i rätten kan den åtalade plötsligt börja snacka och komma med utförliga förklaringar som verkar helt rimliga utifrån vad som hänt. Tror sjutton det.

En symbios mellan gängen och deras advokater existerar inte längre bara i amerikanska filmer – enligt dos Santos har korruptionen spridit sig hit. Några så kallade ”gangsteradvokater” har redan åkt fast. Men advokatsamfundet vägrar att medge att det är ett utbrett problem. Samfundet skyddar hellre sina medlemmar som har betalat dyrt för sitt medlemskap och har trots påstötningar inte ökat den interna kontrollen.

Även inne i rättssalarna har saker och ting förändrats. Förr var det på sin höjd de närmast sörjande som dök upp. Nu kommer hela gäng. Det kan förstås vara för att stötta en ”älskad broder”, men kan lika ofta vara ett slags kontrollverksamhet. Den som står åtalad eller kallats att vittna ska känna sig övervakad, skrämmas till tystnad.

Våldskulturen inom gängen ramas in av kärleksyttringar och vänskapslöften – att mörda för en brors räkning är i den här världen en kärleksfull och lojal handling. ”Gör allt för dig älskade bror.” ”Följer dig in i döden, bror!” Men lojaliteter svänger blixtsnabbt. En älskad bror kan på ett ögonblick förvandlas till en ”horunge” som ska skjutas. Därför har tillit blivit hårdvaluta. Det har lett till att gängen på senare år har börjat använda ”goare” – ett ord som ju på göteborgska klingar superhärligt. Go, goare, goast måste väl vara toppen? Nja, inte riktigt, för i gängvärlden är en ”goare” ett uttryck för en person som är beredd att tjalla på sin allra bästa vän. Man lejer offrets kompis som avslöjar var den ”älskade brodern” kommer att befinna sig så att mordet kan äga rum.

Det är hårresande att läsa om hur de kriminella nätverken inte bara kommer undan med sina fasansfulla våldsbrott, utan hur de också angriper själva rättsordningen. I skyddet av vår fina demokrati kan de lugnt vandra omkring i rättsapparatens hjärta. Jag är faktiskt chockad. Hur gick det till? Så här kan vi väl inte ha det?

Carin Hjulström