Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/10

Kristian Wedel: Vi är Göteborg

Vi får gratulera varandra på fyrahundraårsdagen.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

En dag gick jag genom regnet till Packhusplatsen.

Arkeologerna grävde fram en hemförarbåt från 1700-talet.

Jag stod och kände en sådan ömhet för denna usla båt.

Annars är det glam och glitter överallt när Göteborg fyller 400. Gustaf Adolfs trinda pekfinger skiner som en fläsksvål, Ostindiefararen står så brun och grann, Börsen är nyputsad, Kopparmärra är nyryktad.

Och då flyter denna eländiga lilla hemförarbåt upp.

Det är en båt som aldrig har varit älskad. Den måste väl ha varit ny nån gång. I princip måste den väl det. Men jag tänker mig att den alltid varit smutsig, nött, lappad, usel, bräckt, stinkande, skev. En gång flöt den på Stora Hamnkanalen. Den dignade under hasselnötter, ved, vitling, mjöl, honung eller snus.

Jag stod i regnet och tittade på denna usla båt. Jag tänkte mig att den en morgon år 1755 kavade ut till Stora Bommen, förbi vallarna och sänkverket. Vid årorna satt en gubbe och sög på en lång kritpipa och ungefär där Stenpiren finns idag låg en rundgattad eländig skuta som kommit från Oslo med en full och sur skeppare.

De välte över säckarna och lådorna och rodde och drog och svor. Allting var lite på sniskan.

Den fula lilla båten låg med sin smutssvarta nästipp i kanalen och så stannade man utanför fru Sahlgrens trappa på Norra Hamngatan och vältrade upp säckarna.

Det luktade sill på kajerna.

Det var det gamla Göteborg.

I detta gamla Göteborg fanns förstås allongeperuker och ostindiskt porslin, fregatter, papegojor, dueller, djupblå draperier, silverlampetter, uniformerade lakejer, länstolar, remmare, burgundiskt vin och spinetter.

I månskenet singlade snön över kofferdikaptenen som var på väg hem i sina kantiga stövlar. Kommendanten stod vid Kungsporten och tog en konjak i pälsen. Det var punsch, te, muskot, pirater. Det var trygga välbärgade feta järnhandlare, med högbarmade fruar som skred fram som fullriggare. Det var guvernanter och döttrar som broderade på stramalj.

De fanns.

Men de var ju inte så många.

För de flesta göteborgare var ju pigor, båtsmän och knektar. De var grå och trasiga av rödsot och tandvärk. Det var utsvultna och hopträngda under läckande halmtak. De levde av gröt och sill och ibland dog de av det. De tvättade sina kläder med klappträn på flottar i de smutsiga kanalerna. De sov på ruttna halmmadrasser. De satt i långa vinterkvällar runt sura vedbrasor och drog upp soten i lungorna och de var gamla vid fyrtio års ålder.

De smugglade och bråkade och svalt och söp och slogs.

Ibland gick de i leran längs älven och satte sig en kväll på krogen Sista Styvern vid Stigbergsliden.

Göteborg var de gråa husen, de grå gatorna, de grå människorna, de grå båtarna.

Det var därför jag stod och tittade på hemförarbåten på Packhusplatsen.. Den var ful, lappad, trasig, billig i drift.

Och inte helt luktfri.

Den var älskad av ingen, men jag älskade den.

Den gamla hemförarbåten var så att säga göteborgare.

Jag kände att vi liknade varandra.

Den var som vi.

Vi som går här i våra vresiga halvarktiska kuststad. Full av blåst och och skränande sjöfågel och och desperata vitsar.

Fyra hundra år av regn.

Och ändå älskar vi den här staden. Vi går här och är genomblöta och genomblåsta och inte helt luktfria och vi älskar vi den här staden.

Jag stod vid gropen i regnet och viskade till båten:

– Det är vi som är Göteborg. Grattis på födelsedagen.

Vi är Göteborg

”Vi är Göteborg” framfördes av Tomas von Brömssen den 4 juni i samband med den officiella ceremonin ombord på ostindiefararen "Götheborg". Jubileumssändningen kan ses i efterskott på gp.se eller goteborg2021.com.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.