Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gösta Knutsson skriver autografer i samband med en frågesportinspelning i Göteborg i juni 1950. Den unge Sture Hegerfors - som hade sådana problem med Kungsbackas placering - är inte synlig på bilden. Bild: KAMERAREPORTAGE
Gösta Knutsson skriver autografer i samband med en frågesportinspelning i Göteborg i juni 1950. Den unge Sture Hegerfors - som hade sådana problem med Kungsbackas placering - är inte synlig på bilden. Bild: KAMERAREPORTAGE

Sture Hegerfors: Vet jag var Kungsbacka ligger?

Sture Hegerfors minns fiaskon och segrar från frågesportens värld.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Dagens text ska handla om frågesport.

Anledningen är att jag under våren följde Filip och Fredriks ”Alla mot alla” i Kanal 5, ett program som av vissa har karakteriserats som punkversionen av SVT:s ”På spåret”. Det ligger mycket i det: både programledarna och tävlingsdeltagarna svär så det osar hela tiden. Ibland urartar det i studion – som när fotbollsoraklet Olof Lundh i vredesmod sparkade mot motståndarburen och slungade iväg penna och anteckningsblock när han tillsammans med Ebba Kleberg von Sydow hade förlorat mot Kakan Hermansson och Jerker Johansson.

Kaos och stor underhållning

Finalen vanns för övrigt av Jesper Rönndahl/Josefin Johansson mot Micke Tornving/Gry Forssell med knappast möjliga marginal, en utslagsfråga avgjorde.

Med få undantag var deltagarna i ”Alla mot alla” häpnadsväckande duktiga. De visste att Guayaquil är Ecuadors största stad, de kunde identifiera hitlåtar efter bara en eller två takter, de kände igen alla nutida stjärnor inom tv, film och musik, de hade koll på vartenda varumärke (det må gälla kläder, chips eller godis).

Själv klarade jag nästan inga av frågorna i ”Alla mot alla”. Min typ av vetskaper hör hemma i en annan tid. Forntiden.

Min första verkliga erfarenhet av frågesport ägde rum i aulan på Hvitfeldtska högra allmänna läroverket i början av 1950-talet. Det var i ett direktsänt radioprogram med Gösta Knutsson, som vid denna tidpunkt var känd för böckerna om Pelle Svanslös och just frågesport. Vi var ett tiotal gossar som skulle svara på ja-och nejfrågor.

På den tiden, 1978, fanns inga mobiltelefoner. Det gick alltså inte att fuska genom att googla. Google var ännu inte uppfunnet.

Den inledande frågan gick till mig:

– Ligger Kungsbacka norr om Göteborg?

– Ja, svarade jag blixtsnabbt.

Gösta Knutsson såg att jag var nervös och frågade välvilligt:

– Är du säker på det?

– Ja, sa jag – trots att jag nu insett att svaret var fel. Men jag hade hamnat i ett slags kortvarigt chocktillstånd och tyckte att det var genant och osportsligt att ändra sig.

Jag fick alltså inte svara på fler frågor. Däremot följde jag fortsättningen av tävlingen – och kunde konstatera att jag hade vunnit hela tillställningen om jag hade haft vett att acceptera Knutssons inledande invit.

Det tog tjugofem år år innan jag åter kände mig redo för frågesport. Jag inbjöds att delta i Aftonbladets uppmärksammade söndagstävling ”Bit för bit”, där det gällde att svara på frågor i tio olika ämnen, det kunde vara Film, Sport, Historia, Litteratur eller Musik. Man fick fem frågor i sjunkande skala inom varje ämneskategori. Fempoängaren var förstås svårast, ettan enklast. Svarade man fel blev det noll poäng.

Jag tackade ja.

På en överenskommen tid ringde en journalist från Aftonbladet hem till en och ställde de tio frågorna. Man fick en minut på sig per fråga, så det gällde att vara pigg och klar i knoppen. På den tiden, 1978, fanns inga mobiltelefoner. Det gick alltså inte att fuska genom att googla. Google var ännu inte uppfunnet.

I den första matchen mötte jag författaren Agneta Klingspor. Det blev oavgjort 22-22. Vi hade hade båda chansat friskt och blivit nollade flera gånger.

Sen listade jag ut hur man skulle bära sig åt. Veckan därpå var jag noggrannare, tog det säkra före det osäkra och svarade ofta på fyran eller trean. Och vann mot den något oförsiktigare Agneta med 28-18.

Jag fortsatte med min taktik mot musikern Monica Dominique, mot DN:s förre redaktionschef Börje Dahlqvist och mot min bror Arne (43-23).

– Nu har jag hjälpt till att göra Sture till den seriefigur han hela livet längtat efter att bli, skojade Arne i Aftonbladet.

Veckorna gick. Jag triumferade mot författaren Siv Arb, mot Skara-Bert Karlsson, mot Palmes förtrogne Anders Ferm och mot Bengt ”Melodikrysset” Haslum. Efter att i tionde omgången ha besegrat musikanten Merit Hemmingsson ställde Aftonbladet frågan: ”Kan ingen besegra Sture Hegerfors?”

Då var det läge att dra sig tillbaka! Jag tyckte att jag äntligen hade fått min revansch efter debaclet på Hvitfeldtska.

Jag fick dock uppleva ytterligare en frågesporttriumf, nu i SVT. År 1989 drog jag det längsta strået i kamp med popsångaren Svenne Hedlund, prästen Ma Oftedal och nyhetsankaret Lars Orup i Lars-Gunnar Björklunds långkörare ”Supersvararna”. I Göteborgs-Posten skrev tv-recensenten Majvor Snare:

– Slutligen ett Hell till vår Sture Hegerfors som galant klarade motståndarna och efter tre segeromgångar i Supersvararna ska få dra på Rhenfärd.

Ja, ja, det var då det! I dagens frågesportklimat skulle jag vara totalt chanslös mot Jesper Rönndahl, Josefin Johansson, Micke Tornving eller Gry Forssell. Och även om jag kunde behålla lugnet skulle jag stå mig slätt mot Olof Lundh.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.